Förtätad och skarp samhällskritik | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Förtätad och skarp samhällskritik

Andreas Garfields pjäs, Hem kära hem, har allt vad man kan önska sig av förtätad dramatik och skarp samhällskritik, skriver Anders Thuresson.

Här ryms en genusmedveten analys sida vid sida med en stark genomgripande bild av nutida socialt rollspel och av ett Europa under globaliseringens kärvande process. Teater Tamauers regissör Anders Friberg vet att foga samman Johan Fribergs kongeniala scenbild med ett mycket skickligt spel, i en föreställning vars kusligt träffsäkra udd sent skall glömmas.

Handlingen utspelas i Kims och Ibens hem, i en dansk villaförort, dit Kims bästa vän Carsten är bjuden på middag. De har inte setts på länge, inte sedan de skulle ha rest tillsammans till en FN-tjänstgöring i Kosovo. Carsten är hög befälhavare i Irak och det unga danska paret i sin nya villa är, under förberedelserna inför middagen, starkt kritiska till Danmarks närvaro i Irak. Men så fort Carsten kommit innanför dörren börjar Kim glida i sin tidigare identitet. Också för Iben osäkras marken; för henne handlar det om ett annat slags bekräftelse av Carsten, till skillnad mot Kims ständigt, ytligt utslängda, "sötnos".

När dramat hastigt djupnar, uppstår strax alltfler vässade associationer, både till det av allas frilagda fördomar fullständigt barrikaderade hemmet och till verklighetens Irak. Carsten tar allt oftare tillflykt till badrummet, i vars kamera vi ser en kallsvettig spillra från krigets och våldets verklighet. Denne måste uppbåda all tänkbar fantasi för att uthärda middagens alltmer tillspetsade situation.

Scenbildens väggar, och hela hemmets möblemang, består av staplade ölbackar från olika danska bryggerier, husets solida dörrar reglas ständigt med två lås. Utåt mot salongen, innesluts bilden av taggtrådsförsett Gunnebostängsel. Som om detta inte vore nog, ökar åskvädret utanför i intensitet, strömmen går och regnet öser ned medan Iben är på väg att handla glass till efterrätten. När männen lämnats åt sig själva, blir också pjäsens mångfacetterade grundkonflikt dubbelt belyst.

Spelet hanteras ypperligt av Ylva Nilsson, Jakob Tamm och Jarle Hammer. Ur en gedigen läsning av rollernas spelbrickor utvinner de som i ett femtonspel ideligen nya positioner i förhållande till motståndaren. Ibland är denne en maka, ibland en make och ibland pjäsens andre, vars blotta närvaro laddar hemmet med oväntade spänningar och högintressanta glidningar mellan högt och lågt.

Det hela utspelas med all önskvärd tydlighet i Danmark, men i det svenska raserade folkhemmet, har det under lång tid snickrats på en borg med en liknande begränsad utblick mot andra verkligheter. Garfields pjäs är starkt uppfordrande och så oerhört angelägen, att den borde ses av alla elever på gymnasier och högstadiet, för att inte tala om dem som är det minsta intresserade av att hålla blicken klar i ett samhälle och ett politiskt klimat som gör vad det kan för att grumla den.

Fakta: 

Hem kära hem
Av Andreas Garfield
Översättning och regi: Anders Friberg
Scenografi och ljus: Johan Friberg
Kostym och mask: Ulrika Kärrö
I rollerna: Ylva Nilsson, Jarle Hammer, Jakob Tamm

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2020 Göteborgs Fria