Familjedrama granne med farsen | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Familjedrama granne med farsen

Dramatikern Mattias Kärrbrink imponerar igen, sist såg jag farsen Bara äpplen som spelades i Slottsskogen, i dagarna var det urpremiär på Vinterträdgården, i utmärkt regi av Erik Åkerlind, skriver Anders Thuresson.

Det är ett familjedrama, mer likt O'Neills Lång dags färd mot natt än Lars Norén, men med en skruvad humor som ibland, inte olikt den senare, låter skräckblandat tillspetsade situationer balansera på den vibrerande gränsen mot fars. Pjäsen är skickligt byggd med dramaturgiska finesser, som tålmodigt håller på personernas underliggande motiv och låter spelets spänningsfält agera med blickar och åtbörder.
De fyra i familjen skall, mer eller mindre motvilligt, fira jul i fritidshuset. Där finns fadern Nils, karriärregissör, sonen Henrik, misslyckad författare, hans fru Kerstin som utbildar sig till läkare och så Judith, psykiskt sjuk dotter, för vars skull man återigen har samlats. Som en skugga vilar den avlidna moderns minne över de församlade; som en vag aning av en förgången tid sjunger hennes närvaro genom Ellen Osengs enkla scenbild. Gardinerna, rummets murriga färger, väggarnas bilder, utgör tysta men vältaliga vittnesmål om något som för alltid gått förlorat. Till vänster tronar julgranens memento över gåvornas tid, men redan under de allra första replikerna anar man att det hela kommer att gå åt skogen.

Det är en ren njutning att se Carl Harlén agera i ett sammanhang utan den minsta likhet med Teater UNO: s pedagogiskt raka spelsätt. I faderns roll har aktören getts rika möjligheter att utforska mänsklig, för att inte säga en viss manlig, patetik, något som han också i lika rikt mått ger uttryck för i spelets hela spännvidd. Som sonen Henrik låter Josef Harringer konfliktens undertryck skickligt beröra såväl ansiktets skälvningar som kroppsspråket, medan hustrun med ett stundtals maliciöst leende, ordlöst berättar något som vi inte skall inse förrän senare. Anna Hjertén Grahm gör Judith; när hon först i andra akten uppenbarar sig framstår hon, i jämförelse med de andra, som ett strålande under av psykisk friskhet.

I pjäsens sista, kanske inte helt överraskande men ändå chockartade, minuter sluter Kärrbrink dramats komplexitet med så smärtsamt kännbara medel, att jag inte på länge blivit så starkt berörd. Frågan som denna föreställning ställer är brännande tidlös; är det inte i själva verket den så kallade normaliteten som är allra sjukast?

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.

Fakta: 

Vinterträdgården
Scen: Göteborgs Dramatiska Teater gästspelar på Teater UNO
Av: Mattias Kärrbrink
Regi: Erik Åkerlind
Scenografi: Ellen Oseng
Kostym: Heléne Pohlstrand
I rollerna: Sara Ahlberg, Carl Harlén, Josef Harringer, Anna Hjertén Grahm

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2020 Göteborgs Fria