Levandegör hot och skyldigheter | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Levandegör hot och skyldigheter

Sällan ser man teatern gestalta sitt ämne med sådan poetisk intensitet, som i Rolf Sossnas uppsättning av Jean-Claude Carrières pjäs, skriver Anders Thuresson.

Baserad på ett iranskt epos av den sufiske poeten Farid ud-Din Attar från 1177 använder sig Sossna av Peter Brooks berömda 70-talsbearbetning.

Masthuggsteaterns samarbete med scenskolans avgångsklass är till stora delar lyckosamt men Rolf Sossnas djärva kollektiva satsning är inte oproblematisk. Visst presenterar sig var och en av pjäsens fåglar med egenheter och svagheter men inte med tillräcklig kraft för att förstärka helhetsintrycket. Det blir litet för splittrat och på för stort avstånd. Scenografin, över vars maffiga skateboardramp scenens fåglar illusoriskt både lyfter och landar i ljudligt skriande flockar, gör också tjänst som ett förött landskap av jordiskt resursslöseri under fåglarnas mödosamma väg mot en räddande gudom. Men spelet sluts samtidigt in mellan rampväggarna.

Möjligheten till identifikation med kollektivets individer försvåras därmed, även om fåglarnas enskilda karakteriseringar sker med stor värme och humor. Trots en viss ojämnhet mellan Masthuggsteaterns samspelta aktörer och den stora elevgruppen, och trots en del väl storvulen New age-retorik, lyckas ändå uppsättningen samla en spelenergi tillräcklig för att levandegöra såväl pjäskonfliktens hot mot vår värld som vår skyldighet att se oss i den gudomliga spegel som för var och en avslöjar vilka vi innerst inne är.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.

Fakta: 

Fågelkonferensen
Scen: Masthuggsteatern i samarbete med avgångsklassen på skådespelarprogrammet vid Högskolan för scen och musik i Göteborg
av Jean-Claude Carrière, baserad på Farid ud-Din Attars epos Mantiq-ut-Tayir
Översättning: Kristina Ros
Bearbetning: Kristina Ros, Rolf Sossna
Regi: Rolf Sossna
I rollerna: Helén Jonsson, Hans Brorsson, Henrik Bergström, Martin Wallström, Joel Berg, Åsa Bodin Karlsson, Karin de Frumerie, Daniel Träff, Johanna Zandén, Helen Hansson, Victor Trägårdh, Martin Nilsson, Lisa Linnertorp, Anna-Carin Henricsson

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2020 Göteborgs Fria