Don Carlos griper tag | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Don Carlos griper tag

Föreställningens vackra anslag visar på de metaforer varigenom regissören Eva Bergman önskar att vi ska förstå Schillers drama. Fares Fares lyfter, i titelrollen, likt en toreador, drottningens blodröda mantel mot en tjur, vars mörka, tunga fadersgestalt vi ännu inte har sett. Drottningrollen stänger, till en början mycket obekvämt, in den unga Elisabeth i maktens nästintill heltäckande guldbrokad.

Bergmans tolkning fokuserar på maktens strukturella överhöghet av i dag, hur den instrumentellt kväser alla uppror, och inte minst hur dess främst mansdominerade maktspel förlängts in mellan könen. Don Carlos kärleksrelation till drottningen är minst lika komplicerad som Hamlets. Men hennes låsta position, bortom maktens rum, ger en paradoxal frihet, trots svansen av intrigerande hovdamer.

Bergmans Don Carlos är stark och gripande, i en fysiskt karaktäriserande regi som visar på den grad av hetta, som krävs för att bryta maktens blodiga och iskalla våld bakom de spikraka korridorernas transparent blänkande plexiglas. I Sören Brunes scenografi spelar stabsfolkets effektiva promenader längs sobert halvslutna väggar, mot den i fondens mörker skymtande röda manteln och en röd boll mitt framme på scenen, i en liten flickas prövande lek med scenens alternativa fadersfigurer.
Kvinnorollernas ansiktsuttryck uppvisar en komisk provkarta i varierande former av vämjelse, leda och av undertryckt lusta. Hovdamen Eboli spelas helt ljuvligt av Emelie Strandberg och Marie Delleskog är en fröjd att skåda som hårdspacklad, allvetande kollega, medan Nina Zanjani i Elisabeths roll äger en förunderlig klarhet som tystar varje motstånd.
Men Fares Fares ungdomliga charm räcker inte till för att bära upp toreadorens mantel; spelet väger för lätt för att vi ska tilltro honom att klara av att lägga ned tjuren, fadern, despoten och kärleksrivalen, för att ta sitt folk vidare mot friheten.
Men med hjälp av vännen, frihetskämpen Rodrigo, går Don Carlos kärleksplan, i förstone, alltmer framgångsrikt i lås.

Puck Ahlsells kärnfulla tolkning av den stenhårde härskaren är spelets absoluta nav. Mästerligt lyfter Ahlsell fram maktfullkomlighetens exakt avvägda kroppsspråk med faderns personliga konflikt blottad under den välskurna grå kostymen, i smärtsamt motsatsförhållande till ansiktets brutalitet; det är helt magiskt.
Med Iwar Wiklanders njutningsfullt spelade biktfader, och Johan Karlbergs säkert hanterade överbefälhavare, bildar de front mot det nya. Kungens hovmarskalk står upprorsmännen nära, och den fine aktören Thomas Nystedt gör här ytterligare en i hans långa rad av fyndiga karaktärer.

Men bakom allt bidar en mycket hög religiös företrädare sin tid. Dennes kardinal visar sig, i Henric Holmbergs blytungt livsfarliga mafiosogestalt, äga den yttersta makten att sätta ett definitivt och blodigt stopp för samhällsutvecklingen.

Fakta: 

Don Carlos
Scen: Göteborgs Stadsteater, Stora scenen
Av: Friedrich Schiller
Regi: Eva Bergman
I rollerna: Puck Ahlsell, Fares Fares, Nina
Zanjani, Robin Stegmar, Emelie Strandberg m. fl.

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2020 Göteborgs Fria