Ett oemotsägligt vittnesmål | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Ett oemotsägligt vittnesmål

Man måste äga ett hjärta av sten för att inte bli djupt berörd av Rachel Corries vittnesmål från Gazaremsan, skriver Anders Thuresson.

Blott 23 år dödades (mördades?) hon av en israelisk bulldozer, när hon som mänsklig sköld under ett av staten Israels oräkneliga och oprovocerade angrepp mot den palestinska befolkningen, försökte skydda deras hus från att bli demolerade. Berättelsen om Rachel Corrie har blivit pjäs, i vacker översättning av Pamela Jaskoviak; Corries dagboksanteckningar har sammanställts i en effektiv dramatisering av amerikanerna Alan Rickman och Katharina Viner.
Anna Takanens rytmiska regi och Mia Höglund-Melins raka spel stämmer perfekt; aktören ikläder sig rollen som Rachel Corrie, med humoristiskt fångad ungdomlig träffsäkerhet, fullkomligt identisk med vilken arg och reflekterande ung kvinna som helst, med en såväl sårbar som öppen och rättfram nyfikenhet på livet. Tidigt lyckas Mia Höglund-Melin skapa så stark identifikation att man andlöst följer varje steg, minsta lilla fundering inför resan till Västbanken. Jag tycker mig snart känna henne så väl att de nära relationerna med familj och vänner stadigt djupnande stärks, under förloppets senare del, i Gazaremsans nära nog sönderskjutna rum.
Allt tar sin början i en skolflickas egna rum, vars röda väggar är fullklistrade av funderingar kring världens tillstånd. Rachel som växte upp i Olympia i Washington, gick på Evergreen State College, ett erkänt liberalt universitet i Olympia, som också är en ovanligt liberal stad. Det handlar om en flicka som från grunden lärt sig att reflektera över omvärlden, och som efter 11 september blev aktiv i hemstaden på det lokala planet. Hon blev bara än mer engagerad, och beslöt sig för att resa till Mellanöstern för att "träffa folk på andra sidan av de skattepengar som finansierar vår militärmakt".
Det är där, i skolflicksrummets skifte till den påvra betongen i det rum hon hyr av palestinska vänner, som hela vidden av Rachels starka engagerade närvaro plötsligt allt starkare dras samman. Hennes desperation och tilltagande rädsla får både trovärdig röst och starkt fysiskt uttryck i Mia Höglund-Melins koncentrerade spel. Kunskapen livar upp och fördjupar engagemanget när hon diskuterar situationen med föräldrarna, via bilderna av dem på väggen, och därmed till oss efterkommande i publiken, i ett dramatiskt talande, totalt oemotsägligt, vittnesmål.
Samtidigt tar hon oss allt tätare in i en av vår tids allra viktigaste enskilda frågor; vad är det egentligen som händer i Israel-Palestinakonflikten, en fråga som borde ställas till varje enskild människa. För det är i första hand som enskild människa hon står där framför oss, det är som en människa som du och jag, som helt vanlig, självständigt tänkande människa, och som ett, kanske farligt, vittne som Rachel Corrie beretts plats på scenen. Missa inte!

Fakta: 

Mitt namn är Rachel Corrie
Texter av Rachel Corrie sammanställda och redigerade av Alan Rickman och Katharine Viner
Översättning: Pamela Jaskoviak
Regi: Anna Takanen
I rollen: Mia Höglund-Melin

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2020 Göteborgs Fria