Göteborgs Fria

Ett strålande skådespeleri

Ronnie Hallgrens uppsättning av Simon Stephens pjäs, På stranden av världen, visar upp generationsrörelsernas utveckling genom tid och rum lika åskådligt som i en borrkärna ur livets urberg, skriver Anders Thuresson.

Med ett strålande skådespeleri över ett koncentrerat och vackert scenrum lyckas Hallgren både förlösa stora scenens motstånd och alstra ett ovanligt innerligt rum mellan scen och publik. Ett aningens högre speltempo och en mer lekfull attityd till pjäsens daterade jargong skulle helt säkert ytterligare förhöja helhetsintrycket.

Greppet att placera publiken på scenen tycks kongenialt med pjäsens anda. Den stora arenascenen lägger, med dess ödsligt utplacerade möbler, till något viktigt om förhållandena och avståndet mellan denna familjs generationer, men tillåter också viss intimitet. Arenaspelet är uttrycksfullt mellan aktörernas rytmiska insatser och replipunkterna i dunklet längs scenens sidor. I inledningen sänks inte bara arenans kvadratiska ljusramp, utan hela takets massa av belysningsrår, samtidigt som scenen sänks några decimeter under golvets nivå, så att det blir en rink med bänk runt om för spelets avbytare.

I det här spelet möts alla, männen möter varandra genom generationerna, med nedärvd cementerad oförmåga att tala om känslor möter de släktledens kvinnor medan dessa sliter i äktenskapens tajta band med en obändig frihetslängtan. Men Stephens pjäs utgår från den unge Alex Holmes, som med flickvännen Sarah, för första gången, skall tillbringa natten hos föräldrarna Peter och Alice Holmes. Lillbrorsan Christopher betraktar dem svartsjukt, medan farföräldrarna förfasar sig över situationen.

Pjäsen beskriver samma ort som i Stephens förra, Bort från Stockport, men väljer i den nya att istället fokusera på en ytterligt långsam känslomässig framåtrörelse, vars crescendo med oerhörd styrka spelas fram mot slutet i en vacker scen mellan sonen Alex och hans farfar. Eivin Dahlgren spelar den skröplige Charlie Holmes med hela farfaderns förträngda ömhet spelande mellan raderna i sin kärva attityd, någorlunda uppmjukad av dessa mäns ständigt öppnade ölburkar.

Mellan Alex och pappan råder samma trevande osäkerhet, som pappans gentemot sin far, det repellerande magnetfält som ofta dröjer mellan män; extra kännbart när denna skygghet förlängs i kontakten med Sarah. Föreställningen rymmer åtskilliga ögonblick där det outsagda ligger och vibrerar under en besvärad tystnad. Samtidigt visar pjäshandlingen ett komprimerat spann av känsloladdade spänningar, från äldre generationers hunsade hemmafruar över senare tiders arbetande kvinnor till vår tids arbetslöshet.

Stephens pjäs belyser också människornas relationer utifrån; Peter renoverar ett hus åt en gravid kvinna som visar honom ett mer än vardagligt intresse; hustrun Alice börjar så småningom allt oftare träffa den man som i en olyckshändelse kört på och dödat yngste sonen Christopher. Gradvis lär man känna pjäsens karaktärer så väl att man nästan kan förutsäga reaktionerna. Intressant är också att Stephens, så att säga, kopplar samman förloppet baklänges, att livets fixpunkter, liksom i verkligheten, är de som skapar historia.

I slutackordet tvinnar Keith Jarretts svidande vackra My Song samman pjäsens alla livstrådar; Peter och Alice har mötts igen över avgrunden av självförakt och flykt, Alex och Sara är tillbaka med en möjlig framtid och Charlie och Ellen har samsats. Det är sorgligt och litet lyckligt på en och samma gång och på något sätt är det nog pjäsens starka kvinnor som burit fram dess träffsäkra historiebeskrivning ända hit. De tre kvinnogestalterna har var för sig visat på möjliga vägar framåt för sina mer eller mindre handlingsförlamade män. Kvällen är också deras, Anna Bjelkerud och Åsa-Lena Hjelm och Caroline Söderström. Men vår tid kommer, tycks Stephens vilja säga.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.

Fakta: 

På stranden av världen
Av: Simon Stephens
Översättning: Stefan Lindberg
Regi: Ronnie Hallgren
I rollerna: Erik Ståhlberg, Anna Bjelkerud, Eivin Dahlgren, Åsa-Lena Hjelm, Tomas Engström, Daniel Nyström, Eric Ericson, Anna Persson

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Göteborgs Fria

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Göteborgs Fria

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Göteborgs Fria

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu