Ett strålande skådespeleri
Ronnie Hallgrens uppsättning av Simon Stephens pjäs, På stranden av världen, visar upp generationsrörelsernas utveckling genom tid och rum lika åskådligt som i en borrkärna ur livets urberg, skriver Anders Thuresson.
Med ett strålande skådespeleri över ett koncentrerat och vackert scenrum lyckas Hallgren både förlösa stora scenens motstånd och alstra ett ovanligt innerligt rum mellan scen och publik. Ett aningens högre speltempo och en mer lekfull attityd till pjäsens daterade jargong skulle helt säkert ytterligare förhöja helhetsintrycket.
Greppet att placera publiken på scenen tycks kongenialt med pjäsens anda. Den stora arenascenen lägger, med dess ödsligt utplacerade möbler, till något viktigt om förhållandena och avståndet mellan denna familjs generationer, men tillåter också viss intimitet. Arenaspelet är uttrycksfullt mellan aktörernas rytmiska insatser och replipunkterna i dunklet längs scenens sidor. I inledningen sänks inte bara arenans kvadratiska ljusramp, utan hela takets massa av belysningsrår, samtidigt som scenen sänks några decimeter under golvets nivå, så att det blir en rink med bänk runt om för spelets avbytare.
I det här spelet möts alla, männen möter varandra genom generationerna, med nedärvd cementerad oförmåga att tala om känslor möter de släktledens kvinnor medan dessa sliter i äktenskapens tajta band med en obändig frihetslängtan. Men Stephens pjäs utgår från den unge Alex Holmes, som med flickvännen Sarah, för första gången, skall tillbringa natten hos föräldrarna Peter och Alice Holmes. Lillbrorsan Christopher betraktar dem svartsjukt, medan farföräldrarna förfasar sig över situationen.
Pjäsen beskriver samma ort som i Stephens förra, Bort från Stockport, men väljer i den nya att istället fokusera på en ytterligt långsam känslomässig framåtrörelse, vars crescendo med oerhörd styrka spelas fram mot slutet i en vacker scen mellan sonen Alex och hans farfar. Eivin Dahlgren spelar den skröplige Charlie Holmes med hela farfaderns förträngda ömhet spelande mellan raderna i sin kärva attityd, någorlunda uppmjukad av dessa mäns ständigt öppnade ölburkar.
Mellan Alex och pappan råder samma trevande osäkerhet, som pappans gentemot sin far, det repellerande magnetfält som ofta dröjer mellan män; extra kännbart när denna skygghet förlängs i kontakten med Sarah. Föreställningen rymmer åtskilliga ögonblick där det outsagda ligger och vibrerar under en besvärad tystnad. Samtidigt visar pjäshandlingen ett komprimerat spann av känsloladdade spänningar, från äldre generationers hunsade hemmafruar över senare tiders arbetande kvinnor till vår tids arbetslöshet.
Stephens pjäs belyser också människornas relationer utifrån; Peter renoverar ett hus åt en gravid kvinna som visar honom ett mer än vardagligt intresse; hustrun Alice börjar så småningom allt oftare träffa den man som i en olyckshändelse kört på och dödat yngste sonen Christopher. Gradvis lär man känna pjäsens karaktärer så väl att man nästan kan förutsäga reaktionerna. Intressant är också att Stephens, så att säga, kopplar samman förloppet baklänges, att livets fixpunkter, liksom i verkligheten, är de som skapar historia.
I slutackordet tvinnar Keith Jarretts svidande vackra My Song samman pjäsens alla livstrådar; Peter och Alice har mötts igen över avgrunden av självförakt och flykt, Alex och Sara är tillbaka med en möjlig framtid och Charlie och Ellen har samsats. Det är sorgligt och litet lyckligt på en och samma gång och på något sätt är det nog pjäsens starka kvinnor som burit fram dess träffsäkra historiebeskrivning ända hit. De tre kvinnogestalterna har var för sig visat på möjliga vägar framåt för sina mer eller mindre handlingsförlamade män. Kvällen är också deras, Anna Bjelkerud och Åsa-Lena Hjelm och Caroline Söderström. Men vår tid kommer, tycks Stephens vilja säga.
Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.
På stranden av världen
Av: Simon Stephens
Översättning: Stefan Lindberg
Regi: Ronnie Hallgren
I rollerna: Erik Ståhlberg, Anna Bjelkerud, Eivin Dahlgren, Åsa-Lena Hjelm, Tomas Engström, Daniel Nyström, Eric Ericson, Anna Persson