Oerhört välspelad samhällsreflektion | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Oerhört välspelad samhällsreflektion

Är det så att Moder Svea har drabbats av svårmedicinerad vestibulit i förhållande till hur landet väljer att betrakta och ta emot den Andre? Det är i alla fall en av flera möjliga intressanta tolkningar av Sofie Ljungmans metaforspäckade drama Lösker man, som just nu spelas på Teater Tamauer.

Denna Andre, kan i Ljungmans mycket komprimerade pjästext lika gärna vara mannen som djur, kvinnan som hysterika, eller invandraren på väg in genom rummets entré.

För en tid sedan läste jag en vacker reflektion kring samtidighet, som säkert kan appliceras på mötet mellan människor: "Och om vi kunde närma oss varandra med den öppna nyfikenhet och respekt som utgår från vissheten om att den andre alltid utgör en främmande kontinent? Om vi kunde avstå från att genast göra den andre till en del av vår egen berättelse, erövra, kategorisera och inordna; om vi kunde uthärda annanhetens fundamentala obegriplighet?"(Ur Anna-Karin Palms och Kate Larssons bok Om vänskap).

Citatet rinner åter upp i medvetandet när jag ser Tamauers Lösker man och jag undrar om inte Sofie Ljungmans intrikata pjäskonstruktion lyckats sätta ord och dramatik på just dessa, djupt allmänmänskliga tankar om kommunikationens och samhörighetens svårighet. Det är en pjäs i närmast perfekt efterföljd till regissören Anders Fribergs långa rad av samhällsfilosofiskt anlagda uppsättningar. Dessutom är det roligt, ibland så fruktansvärt roligt mitt under spelets iskalla slapstickkomik, att scenens disparata rollkonstellationer till och med kan låta sig betraktas som en snedvinklad bild av hela samhällets sociala rollspel.

Utan att avslöja för mycket; den här föreställningen ställer krav på envar att tänka själv, därtill att dra egna slutsatser av dess mycket associationsrika material, äger pjäshandlingen rum på ett socialkontor. En trasig, vildskäggig, kärlekshungrande, smutsig och hemlös man jagar in en ung kvinna, på väg dit, på kontoret, varpå han blir inlåst i ett halvtransparent rum av socialchefen. Socialsekreteraren tar sig genast an fallet, så småningom med mer eller mindre villigt bidrag av den unga kvinnan.

Beskrivningen säger ingenting om vad som utspelar sig mellan raderna, för det är så mycket och så intresseväckande att det inte kan beskrivas i korthet utan helt enkelt både bör och måste ses. Skådespelarna bidrar alla lika starkt till ett helhetsintryck, vars essens sätter igång ett skred av tankar; en modern pjäs så oerhört välspelad att man blir imponerad, inte i första hand av skådespelarmässig djupverkan utan av ett ensemblespel med solidarisk medvetenhet om textens specifika vikt.
Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.

Fakta: 

Lösker man
Scen: Teater Tamauer
Av Sofie Ljungman
Regi: Anders Friberg
Scenografi, kostym: Torben Kulin
Kostym: Tove Berglund
Mask: Tove Berglund och Anders Muammar I rollerna: Ylva Nilsson, Jan Ericson, Emelie Heilmann, Jarle Hammer

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2020 Göteborgs Fria