Lysande Hamlet | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Lysande Hamlet

Om det överhuvudtaget är möjligt att beställa biljetter till resterande föreställningar av Lars Noréns Hamletuppsättning så gör det genast, skriver GFT: s recensent Anders Thuresson, som blev fullständigt tagen av Noréns uppsättning.

Själv gick jag till teatern med höga förväntningar och anade, på grund av alla exalterade rykten, att jag skulle få se ännu en stark Hamlettolkning. Vad jag inte visste var att denna föreställning skulle visa mig att jag egentligen aldrig har sett Hamlet, eller att Shakespeareklassikern i alla fall aldrig drabbat mig med sådan lidelsefull intensitet som i Noréns avskalat vackra och språkligt humoristiska iscensättning.

Det är inte svårt att föreställa sig att uppsättningens rena estetik satt som gjuten på Gotland i Roma klosterruin, till måsars och svalors flykt kring uråldriga murar. Å andra sidan passar Lars Noréns svala, japanskt inspirerade, glidande ridåstycken av svartblänkande plast, dödgrävarscenens sand, eller inledningens fallande, grafiskt utslängda röda rosor lika bra eller kanske ännu bättre på Pusterviksscenen. Och till detta Ann Bonander-Loofts sanslöst vackert skurna kostymer, i tygernas avklarnade möte mellan elisabetanskt mode och nästan fotsida, munkliknande kappor.

Ett lågmält sakralt tema förstärker Hamletdramats starka lidelse, tonen sätts redan i inledningens dovt nynnande ordlösa körsång, ljudlöst vibrerande genom helhetens oavbrutet tilltagande konflikt mellan hämnaren Hamlet och fadermördarens ångest. Shakespeares melodiösa, rytmiskt böljande, ordmusik är himmelskt skön, i Britt G Hallqvists översättning, i Noréns modernt närlästa tidsmarkörer, i David Denciks sparsmakade uttrycksfullhet i rollen som Hamlet. En hämnare, en ung man, som med hela sin samlade vrede i botten arrogant låter ironierna pysa ut till höger och vänster, ur galenskapens påståddhet.

Till detta, hela uppsättningens starka illusion av ett turnerande teatersällskap, som gör just det som Hamlet under slutscenens dödskamp önskar, berättar för oss efterlevande om hur denna tragik kunnat inträffa. Detta teatersällskap, med knappa resurser, gör också att snart sagt alla utom David Dencik spelar flera roller, glidande ur och i rollernas svepande kappor i så snabba rollbyten, att man ibland inte ens hinner uppfatta dem. Naturligtvis blixtrar ensemblespelets tajta sammanhållning till i enskilda roller; förutom en lysande Davis Dencik briljerar Per Burell både som ovanligt brutal Polonius och en fantastiskt skicklig och rolig dubblering mellan två hetsigt diskuterande dödgrävare, Lo Kauppi som både skör och rasande Ofelia, Ivo Porovic som en djupt ångerfull Claudius och sist men inte minst Lil Terselius som en kärlekslängtande Gertrud. Som sagt, det är bara att rusa iväg till Pustervik!

Fakta: 

Hamlet
Scen: Romateatern gästspelar på Pustervik i samarbete med Riksteatern
Av William Shakespeare
Översättning: Britt G Hallqvist
Bearbetning, regi och scenografi: Lars Norén Kostym: Ann Bonander-Looft
I rollerna: Scott Ackerman, Per Burell, David Dencik, Suzanna Dilber, Lo Kauppi, Iso Porovic, Lil Terselius

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2020 Göteborgs Fria