Starkt drama om makt och maktlöshet | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Starkt drama om makt och maktlöshet

Under Folkteaterns drygt timslånga föreställning, My Nation, ses två kvinnors och två mäns öden smältas samman till en enda komplex bild av förtryck, till en början med skilda förtecken, mot slutet med alltmer identiska, skriver Anders Thuresson.

Susanna Mehmedis starka pjäs komprimerar fyra vittnesmål från lika många så kallade demokratier, vars religiöst präglade, eroderade eller sönderslagna strukturer lämnat över makten att hämnas till den enskilde.

My Nation är inte ett renodlat politiskt drama; scenens fyra människor agerar också av djupt personliga skäl. Araben Hani planerar att vara med att kapa ett av de plan som skall flyga in i World Trade Centre, den unga ryska kvinnan Olga blir gradvis under pjäsens gång alltmer fast i maffiastyrd trafficking. Amerikanen Larry, på affärsresa någonstans i mellanöstern, är en av de många medelålders vita män som utnyttjar liknande illegala bordeller. Tjetjenskan Elza går som terrorist upp i bergen för att hämnas ryska soldaters mord på en älskad make.

Susanna Mehmedis drama sätter ljusstarka strålkastare på de uråldriga cementerade normer mellan könen, vars källådror löper genom såväl religiösa föreställningar, som i västdemokratiernas kvinnosyn. De fruktansvärda konsekvenserna för var och en på scenen inträffar under pjäsens första minuter, vars och ens bevekelsegrunder blir under det följande en alltmer sammanhängande berättelse. Men det räcker inte med det; personernas rörelser och positioner på scenen berättar kanske ännu mer.

I särklass starkast är det när tjetjenskan Elza, liggande på golvet i sin fängelsecell, sträcker ned en öm hand i ett fjärran rum, mot ryskan Olgas misshandlade kropp, eller när araben Hani, nästan rituellt, knäpper amerikanen Larrys vita välstrukna skjorta. Maria Sjöstrands gula och svagt gröna, sakralt vardagliga scenbild är smått genial i sammanhanget, skarpt och vackert belyst av ljusdesignern Ludde Falk.

Niklas Hjulströms regi är tät och rytmisk; hans och Robert W Ljungs musik ligger under som målande filmmusik och bygger upp platsens eller lokalernas stämningar. Skådespelarna agerar också som musik, inte minst Martin Aliaga (Hani), vars rena starka stämma skickligt bygger upp dramats nerv, medan Helena Nizic (Olga) går mot hans rytm med, till en början, korta repliker. I basen rör sig Ulla Svedin som Elza, i en ytterligt gedigen rolltolkning, ackompanjerad av Bo Wettergrens smarta amerikan Larry. Mycket sevärt!

Fakta: 

My Nation
Av Susanna Mehmedi
Regi: Niklas Hjulström
Scenografi, kostym: Maria Sjöstrand
Musik/komposition: Niklas Hjulström, Robert W Ljung
Ljus: Ludde Falk Mask: Linda Bill
I rollerna: Martin Aliaga, Bo Wettergren, Helena Nizic, Ulla Svedin

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2020 Göteborgs Fria