Mästerligt om vår tids rädsla för svaghet | Göteborgs Fria

Recension


Göteborgs Fria

Mästerligt om vår tids rädsla för svaghet

Magnus Dahlström är äntligen tillbaka efter nästan ett decennium av tystnad och efter lång tids saknad på scenen. I sin nya pjäs, Turister, ställer dramatikern ett vitt spektrum av tolkningsmöjligheter på scenen.

Med en närmast kirurgisk precision, iscensätter han de komplexa strukturella mekanismerna i vårt förhållande till den andre. Två par som rest till värmen visar upp sina osäkra sidor, inte bara utåt mot platsens främmande sammanhang, utan i lika hög grad inåt, mot vars och ens egna outforskade inre landskap.

 

Pjästexten är långt ifrån tydlig; i själva verket är det spelscenernas komiska krockar som, med alltmer renodlad spetsfundighet, lyfter tidigare osynliga slöjor. Med en text, vars kärnfulla frågeställningar lika ofta vädjar till hjärnan som till hjärtat och magen, inbjuder han oss att öppna våra ögon. I Turister fokuserar han än mer mästerligt än tidigare på maktbalansens mer eller mindre subtila nyanser. Mer än allt annat bidrar vars och ens rädsla till att kyla ned rummet mellan pjäsens fyra personer.

 

Någonstans i marknadsföringen av Turister, har jag läst, att Dahlströms pjäs skall betraktas som en komedi. Och det är väldigt roligt, åtminstone i början när de två paren, på rad längs scenen, fastnaglade av strålkastarkäglornas intensiva ljus, med inbördes repliker riktade mot publiken, radar upp de vanligaste schablonerna ur sällskapsresornas vokabulär.

 

Scenografen Åsa Lieberath bygger ett rum på Studion, som är mer uteslutande än inneslutande. Mörka brädväggar släpper in svagt ljus mellan springorna och är rikt försedda med titthål. På samma sätt som man i rummets dunkel, utan att själv bli sedd, kan observera omgivningarna, blir också scenens fyra personer betraktade ur publikens perspektiv.

 

Pjäsens rollkaraktärer tycks representera rädslans huvudkategorier, sexualskräck, homofobi, renlighetsmani, dominansen som maktspråk, och inte minst, rädslan för svaghet. Med de andra sammanslagna, avgår den senare med pjäsens skrämmande seger. Samtidigt skulle man utan vidare kunna säga: ju tydligare rädslan exponeras, desto roligare utspel.

 

Ta bara skådespelaren Fredrik Evers vars hysteriskt expanderande uttryck i rollen får fullt utrymme i en oerhört skickligt gestaltad mansfigur. Med skräckblandad förtjusning, utifrån en homofobiskt osäker markkänning, betraktar han i smyg det andra parets man. Lika starkt skänker Marie Delleskog, Sylvia Rauan och Johan Karlberg både språk och kropp åt rädslans annars osynliga, destruktiva demoner. Karlbergs rolltolkning är i särklass och med all säkerhet den svåraste. Hur skall man annars gestalta vår tids allra vanligaste, mest allmänt förekommande fobi, den livsfarliga rädslan för svaghet?

 

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.

 

 

Fakta: 

<h2>Turister Scen: Göteborgs Stadsteater, Nya Studion Av Magnus Dahlström Regi: Emil Graffman Scenografi, kostym: Åsa Lieberath Ljus: Tobias Ståhl I rollerna: Marie Delleskog, Johan Karlberg, Fredrik Evers, Sylvia Rauan</h2>

Rekommenderade artiklar

Synd på så rara ärtor

Recension

På gamla nyrenoverade Aftonstjärnan sitter ännu spåren av Kent Anderssons underskruvade, skarpsinnigt vassa, satir kvar i husväggarna. Det krävs en del för att matcha hans andliga närvaro. Folkteaterns senaste produktion, kabarén Sockerpiller, kan formmässigt litet grand påminna om de Kvasten-revyer, där samme Kent med kärleksfullt framspelad prosapoetisk dagsvers ofta rörde om rejält i stadens politiska grytor. Men sedan dess har en myckenhet av älvvatten flutit förbi mellan Hisingen och Järntorget.

Rytmiskt expressiv teater

Recension

Sällan har Stadsteaterns lilla intima scen Nya Studion känts så stor och så dramatiskt förtätad som i Mellika Melanis fingertoppskänsligt expressiva regi av Jonas Hassen Khemiris nya pjäs Vi som är hundra.

Lustfylld lek med könsmaktsordningen

Recension

Det passar regissören Stefan Metz som hand i handske att spela William Shakespeares stycke, Trettondagsafton, med hela originaltiteln, det vill säga med tillägget Vad du vill.

Lasse Dahlquist sedd på nytt

Recension

Vad Fia Adler Sandblad gjort, både i sin Tjechovföreställning och i sin förra pjäs om Bertha, lyckas hon märkligt nog med igen i ett program med Lasse Dahlquists valsanta slagdängor. Tillsammans med musikern och arrangören Jonas Franke-Blom bromsar hon upp låtarnas tempo och brottar motvalls ned dängigheten till förmån för en ömsint gestaltad skildring av melodiernas berättelser och inre liv.

Känslomättat balanserad intensitet

Recension

Bunden energi är alltid spännande. På Röda Sten laddar Art Of Spectra och Folkteatern upp detta fenomen, lika dansant som rörelsedigert, och med ett explosivt uttryck. Handlingens scenario låter fyra män och tre kvinnor bli instängda i en enorm vänthall på en internationell flygplats. Idén är inte ny; senast spelade Akram Khan Company på Dans och Teaterfestivalen här för leden upp ett liknande förlopp, men inte alls lika innehållsrikt.

© 2020 Göteborgs Fria