Stark förtätad thriller | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Stark förtätad thriller

Det är alltid väldigt glädjande när fria grupper iscensätter nu levande dramatiker, som nu Teater Kurage med nobelpristagaren Harold Pinters förtätade enaktare, I väntan på Wilson, skriver Anders Thuresson.

Pjäsens engelska titel är The dumb waiter, något som det faktiskt är värt att fundera över. Prismotiveringen att han 'frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum', stämmer också väl in på Victoria Brattströms förunderligt täta uppsättning.
Som brukligt hos denne egensinnige dramatiker finns det åtskilligt att undra över, också i denna Pinters mystifierande pjäs från 1957, om maktlöshet och makt. Att Brattström väljer att låta en kvinna spela en av de två rollerna skänker pjäsen helt nya dimensioner; dessa mer eller mindre maktlösa figurer har, i de få uppsättningar jag tidigare sett, alltid spelats av män. Att denna roll också för kommandot gör det extra intressant i det här speciella sammanhanget.
Det har blivit en oerhört spännande föreställning och regissör Brattström vet att trycka på exakt de knappar som fördjupar och förtätar spelet mellan pjäsens två väntande karaktärer, B och G, och så småningom också i förhållande till en tredje, aldrig synlig, gestalt i våningen ovanför.
Ger Olde Monnikhoffs scenbild antyder ett tillfälligt, spartanskt och karaktärslöst rum som snart nog visar sig äga överraskande egenskaper.
Skådespelarna står tempomässigt i ett så balanserat förhållande till varandra att det är en ren njutning att lyssna till de intensiva, laddade pauseringarna mellan framför allt hennes explosiva utbrott eller i situationens spänningsfyllda tystnad.
Rebecca Alverfors Chadiens blixtsnabba och outgrundligt skiftande dialekter bidrar också till att höja speltemperaturen rejält under spelets nerviga kast.
Hon verkar veta betydligt mer om vad som kommer att hända. Lennart Almroths lekfullt loje unge man utmanar henne hela tiden, som vore han hennes brådmogne son. Spelet kunde knappast vara starkare än i denna thrillerartade balansakt över maktlöshetens avgrund.

Fakta: 

I väntan på Wilson
Av: Harold Pinter
Regi: Victoria Brattström
I rollerna: Rebecca Alverfors Chadien,
Lennart Almroth

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2020 Göteborgs Fria