Tempofylld version av Hylands Hörna | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Tempofylld version av Hylands Hörna

För oss som var med när det begav sig är det extra roligt att se Ingvar Örner som nästintill porträttlik, tevemässigt flåsande Hyland, med samma svada och samma charmiga egocentricitet i handlaget med orkester och gäster, skriver Anders Thuresson.

Visst tar det en stund att fatta galoppen men när man väl gör det är upplevelsen ungefär densamma som att under en och en halv timmas överraskande teater söka svaren på frågan om varför landet kommit att ligga som det gör. Jag menar alltså hur Sverige utvecklats sedan sextiotalet, och hur folks drömmar om framtiden då tedde sig.
I Teater Trixters tempofyllda nutidsversion av Hylands hörna målar Ingvar Örner inte bara med barndoms - och ungdomsminnen. Bilden fylls dessutom ut av två särpräglade textmakare, Thomas Tidholm och Olle Adolphson. Deras olikartade tidsdoftande poetiska uttryck ingår förunderligt fostbrödralag, i välgörande sällskap av Petra Revenues drabbande slagfärdighet.
För oss som var med när det begav sig är det extra roligt att se Ingvar Örner som nästintill porträttlik, tevemässigt flåsande Hyland, med samma svada och samma charmiga egocentricitet i handlaget med orkester och gäster. Örner kör sitt race helt utan fysiska gäster; de uppstår istället ur tidstypiska och sentimentala minnesbilder. Orkestern, tremannabandet RÅmantik, lägger en annan - just det - råare, melodiöst skön, stämma till helheten.

Att denna märkliga hybrid till teater faktiskt får liv, och inte bara det, utan också ett märkligt fungerande djup, tillika bredd i tilltalet, är ett smärre mirakel. Konceptet är, milt uttryckt, vågat; å andra sidan är det just så här Teater Trixter lyckats att förhöja vardagsverkligheten i rader av pjäser genom tiderna.
Thomas Tidholms lågmält formulerade, existentiellt präglade skarpsyn briserar gång på gång genom en knäpptyst salong. Hans personliga närvaro på premiären bidrog helt säkert till att ytterligare ladda uttrycket. Tyvärr kunde inte Olle Adolphson vara med, men han hade nog glatts åt bandets och sångarnas uppfinningsrikedom i nya och modiga tolkningar av visor och ballader.
Men det starkaste i Trixters föreställning är graden av tillfällighet i de "spontana" inslag som tillsammans bildar pjäsens förtätade historiska rörelse ända fram till september 2007, och till den föreställning vi just nu betraktar. Tidens svindlande spännvidd lever kvar i oss när vi lämnar teatern och vandrar ut på stadens gator.

Fakta: 

Ingvars hörna
Text: Petra Revenue, Lars Andersson och Ingvar Örners personliga anekdoter
Regi: Lars Andersson
I rollen: Ingvar Örner

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2020 Göteborgs Fria