Politiskt omöjligt kulturarv? | Göteborgs Fria
Stockholms Fria

Politiskt omöjligt kulturarv?

Enligt Stockholms klotterpolicy får staden inte “medverka till verksamheter som på något sätt kan väcka intresse för och leda till klotter, olaglig graffiti eller liknande skadegörelse“. En hårdför politisk inställning som nu riskerar att få ödesdigra konsekvenser för centrala verk ur den samtida kulturhistoriens sprejmålade produktion.

Björn Andersson tittar på den omsorgsfullt målade väggen. Två meter hög i ena änden, fyra i den andra. Kanske tolv meter lång. – Det var länge sedan jag stod här. Säkert tio år sedan, säger han.
“Här“ är i Rågsved. Närmare bestämt utanför Rågsvedsgården, tvärs över vägen från tunnelbanestationen.
I dag är Björn Andersson nybliven vd för ett it-företag som arbetar med grafisk formgivning för webb. Sommaren 1989 var han istället nyutexaminerad student och en del av Stockholms unga graffitiscen.
På den tiden kallade han sig Shoice och var något av en konstnärlig ledare för SHOF, det graffiticrew som uppfört den imponerande målningen Highway på Rågsvedsgården. Mitt i målningen leder en trappa ner till ungdomsgårdens entré. I anslutning till ingången har SHOF:s medlemmar signerat verket med sina alter egon samt självvalda eller tilldelade epitet.
Bredvid namnet Spy står det “The fixer“. Bredvid Shace “The sexy“. Bredvid Slim “The tallest“. Bredvid Shoice namnteckning, krönt av en sprejkrona, står orden “The king“.

Gruppen tog på egen hand initiativ till utsmyckningen av fastigheten, som ägs av Stockholmshem. SHOF uppvaktade fritidsgårdens anställda, visade skisser och tjatade. Till slut fick de uppdraget, och betald sprejfärg för att genomföra det.
– Jag kommer ihåg den där gubben där, säger Björn och pekar på en figur som med de för dåtida graffiti typiskt blanka ögonen stormar framåt med vapen i hand.
– Vi hade satt någon slags blomsterkvast i gevärspipan för att de skulle gå med på den.

Rågsvedsgården var inte den enda ungdomsgård som SHOF dekorerade. De målade dessutom två gårdar i Huddinge samt Hagsätragården och en ungdomsgård i Åkersberga.
– Där var det inomhus, men det var ganska många väggar. Och jättestora, säger Björn Andersson.
– Vi bodde där ett påsklov och hade fri tillgång till deras cafeteria och så målade vi sex stora väggar. Det var kul just med ungdomsgårdar på den tiden för det var jäkligt fritt fram för graffiti.
Det är det inte i dag. För de ungdomsgårdar som överlevde 1990-talets nedskärningar skulle det i nuläget vara en omöjlighet att upplåta väggar till graffiti.
Efter maktskiftet hösten 2006 antog den nya majoriteten en “Policy mot klotter och liknande skadegörelse“. Styrdokumentet innehåller generella ställningstaganden om att skyndsamt borttagande av graffiti är ett prioriterat mål för staden. Men också mer ideologiskt laddade stycken. Under paragraf nio står det att läsa:
“Staden ska inte medverka till eller stödja verksamheter eller evenemang som inte klart tar avstånd från klotter, olaglig graffiti och liknande skadegörelse. Staden ska inte heller medverka till verksamheter som på något sätt kan väcka intresse för och leda till klotter, olaglig graffiti eller liknande skadegörelse.“
Drivande bakom policyn var stadsbyggnads- och trafikborgarrådet Mikael Söderlund (m), som sedan sitt tillträde profilerat sig som en hårdför renhållningsförespråkare. Olovliga dekorationer av staden ska tvättas bort inom 24 timmar, pensionärer ska utbildas till “klotterspanare“ och teatergrupper som affischerar olovligt ska kunna fråntas sina bidrag.

Att staden tar avstånd från “olaglig graffiti“ är inte särskilt uppseendeväckande. Tvärtom. Den egendom olaglig graffiti uppförs på tillhör ofta just det offentliga, och staden blir därmed den målsman som får bekosta borttagandet.
Mer intressant är att staden inte ska “medverka till verksamheter som på något sätt kan väcka intresse“ för olaglig graffiti.
Detta då Stockholm, liksom i stort sett resten av det offentliga Sverige, sedan länge varit negativt inställt till att erbjuda möjligheter till laglig graffitiutövning, av just den anledningen att det förutsätts stimulera intresse för olaglig graffiti.
Och om laglig graffiti anses öka intresset för olaglig graffiti blir konsekvensen att staden är emot all graffiti.
I januari föreslog SFT:s kulturskribent Jacob Kimvall tillsammans med Tobias Barenthin Lindblad, redaktör för graffitimagasinet Underground productions, att fyra av Stockholms äldre graffitimålningar, däribland SHOF:s vägg i Rågsved, skulle k-märkas.
“Vi riskerar att i framtiden befinna oss i en situation där vi kommer fram till att graffiti faktiskt var en viktig del av det sena 1900-talets och tidiga tvåtusentalets konst- och kulturhistoria men att inga av de centrala verken längre finns kvar annat än på bleknande fotografier. Stora samhällshistoriska värden kommer då ha gått förlorade“, skrev de i sin ansökan till Stockholms stadsmuseum.
Stadsantikvarien kommenterade ansökan i försiktiga ordalag, men ställde sig generellt positiv till att konservera denna del av samtidshistorien.
Sedan dess har dock ingenting hänt. Jakob Kimvall och Tobias Barenthin Lindblad har nu valt att lämna in samma ansökan till länsstyrelsen. Anledningen är indikationer om att stadsantikvarieämbetet är utsatt för politisk press från stadshuset.

Någon sådan press vill emellertid klotterpolicyns upphovsman Mikael Söderlund inte känna av.
– Det är så här att museet är en del av Stockholms stad och fullmäktige har antagit den här klotterpolicyn, säger han. Museet omfattas av den här policyn, så på det sättet är det klart att det inte får förespråka graffiti. Det är inget som jag bestämt på egen hand eller påverkat styrningen av.

Skulle det strida mot klotterpolicyn om Stadsmuseet utredde en sådan här ansökan?
– Det är som jag har sagt i många sammanhang. Om någon slår in rutan på en bil eller begår annan åverkan i staden är det skadegörelse, men om en fastighetsägare ber att någon ska göra en sådan här målning på en sån här fasad har jag inga synpunkter. Men det är ju inte det normala.
Tre av de fyra graffitimålningar som i ansökan pekades ut som skyddsvärda är uppförda med tillstånd. Men enligt uppgifter till SFT görs ingen skillnad mellan lagligt och olagligt när graffiti diskuteras i stadshuset.
– Stadsantikvarien skulle säkert vilja, men det är politiskt omöjligt. Hon kommer aldrig kunna göra det, säger en källa med insyn.

Jacob Kimvall låter resignerad när han pratar om det politiska spelet kring konstformen graffiti.
– Graffitifrågan präglas ju av populism. Populism i den meningen att man vidtar en massa åtgärder som man vet inte kommer ha någon effekt för att kunna plocka billiga politiska poäng. Då vill man inte få in fakta, man vill inte att tjänstemän med sin expertkompetens går in och gör utredningar kring graffiti.
I Rågsved kastar Björn Andersson en sista blick på ungdomsgårdens muralmålning innan det återigen är dags att iklä sig rollen som vd och ta bilen in till dagens möten.
– Man blir sugen på att göra en vägg någon gång ibland, men det blir sällan av eftersom man har radhus och familj och så där, säger han.
– Men jag tycker det är helt rätt att lämna kvar någonting till eftervärlden. Om 50 år, när man snackar med barnbarnen, kommer de ju inte ha någon aning om vad det är om man tvättar bort allting.

Rekommenderade artiklar

Oppositionen satsar i skuggbudgetar

Sverige ska satsa sig ur krisen, det är det gemensamma beskedet från det sargade rödgröna valsamarbetet. Därmed vill partierna profilera sig gentemot regeringens mer återhållsamma krispolitik.

Fria.Nu

”Det kommer att kastas i papperskorgen”

Omodernt och otidsenligt, är oppositionens omdöme om regeringens gymnasiereform. De rödgröna lovar att skrota om inte hela så större delen av förslaget vid en valseger 2010. Även Lärarförbundet är kritiskt.

Fria.Nu

© 2020 Göteborgs Fria