Vardaglig lovsång till livet | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Vardaglig lovsång till livet

Therese Söderbergs pjäs, Halvvägs till himlen, fungerar förunderligt bra både på längden och bredden och höjden; ovanliga egenskaper för att vara barnteater och något som regissören Lars-Eric Brossner också tar väl vara på. Pjäsens fyra barn i olika åldrar och med olika utgångspunkter, dras under förloppet samman i en enda vardaglig lovsång till livet, tycker GFT: s Anders Thuresson.

Scenografen Lisa Hjertén låter allt utspelas i ett vackert djupblått tält; i scenens mitt ett träd, på ena väggen en gnistrande stjärnhimmel, i andra änden en rutschbana. På en och samma gång kan denna bild med lätthet associeras till en gård varsomhelst, eller i förorten, en lekplats, eller till vilken plats som helst där barn möts. Trädet är en klätterställning av blänkande stål. När alla till slut klättrat upp framstår den ändå som ett träd med så imponerande höjd, att jag oroas över att Nora kan trilla ned.

Hon har något slags fel på hjärtat; från början satt det "bak och fram", och efter en operation klarar hon inte längre av att springa och hoppa och klättra lika bra som de andra barnen utan att bli sjuk. Men det fina med den här lilla barnpjäsen är att Noras tillstånd aldrig blir huvudsak; de fyra barnens individuella nivåer av rädsla och osäkerhet äger samma giltighet. Livet uppfinns därför om och om igen på den lilla scenen.

Lika lätt som det är att ryckas med av Ibbes ömsom impulsiva, ömsom ledsna uppsyn, av Noras öppna nyfikenhet, eller av Tildes, i början vaksamma attacker, är det att fångas av Noras lillebror Jerkers trångmål när han råkat släppa lös familjens katt. Konstellationer bildas och upplöses ständigt mellan barnen i lekens hetta, för varje gång det sker knyts de allt närmare varandra.

Lars- Eric Brossner har säker blick för vardagsspråkets, nästan omärkligt skiftande, nyanser i ett spel som känns både autentiskt och förhöjt under det lilla cirkustältets tak. Vad som helst kan hända här på gårdens arena; det är ett stycke grundläggande liv, vars fortsättning utan tvekan kan anas bakom hörnet när vissa band knutits och föreställningen är slut.

Skådespelarna, alltifrån Karin Sillberg som Nora, Said Legue som Ibbe och Helena Thornberg som Tilde, hanterar rollerna med en härlig styrka och ömsinthet. Anders Granell är oförglömlig som lillbrorsan Jerker. Hur bär han sig egentligen åt för att se sådär liten ut; man anar på något sätt galonbyxornas gnisslande, när han kavar runt för att få vara med i leken, trots att han, liksom de andra, bär något slags grå mysdress. Folkteatern är bara att gratulera till en stark, välspelad barnföreställning.

Fakta: 

Halvvägs till himlen
Scen: Folkteatern, En trappa ner, på Angereds Teater, Andra stället
Av Therese Söderberg
Regi, musik: Lars-Eric Brossner
Scenografi, kostym: Lisa Hjertén
Ljus: Anna Wemmert Clausen
I rollerna: Anders Granell, Said Legue, Karin Sillberg, Helena Thornqvist

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2020 Göteborgs Fria