Smärtsamt vacker Juliatolkning | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Smärtsamt vacker Juliatolkning

Göran O Erikssons lössläppta Shakespeareöversättning av Romeo & Julia har i regissören Maria Löfgrens händer blivit än mer lustfyllt vig, tycker GFT: s Anders Thuresson.

Det är ett välgörande lyft som visserligen lämnat de shakespeareska, höviska tonfallen i sticket, men som samtidigt öppnar spelet med ett ungt och teatralt lockande tilltal. Lägg därtill några handskgjutna låtar av Håkan Hellström och Heidi Saikkonens solida scenbild av ett dystopiskt 2060- tal, och det mesta faller på plats. Fursten, härskaren över Veronas två stridande släkter, blir i Löfgrens bearbetning både pjäsens och föreställningens ciceron, i Eric Ericsons infallsrika och respektlösa spel.
Med tanke på att Romeo & Julia är världslitteraturens kanske vackraste och rikaste kärleksdrama, vars källklart gnistrande vers, genom tiderna, lockat murar av sten att fälla tårar, känns Löfgrens alerta uppdatering helt rätt. Om första akten larmar och gör sig till i ungdomens trots mot stadens stelbenta fäder, så djupnar andra akten lika stadigt, därtill så shakespeareskt som man bara kan önska. Gängens hårdnande, tillika kraftfullt koreograferade, konflikt kring den kärlekskranke Romeo, det sköna munviga tjôtet mellan Bahador Foladis Benvolio, Mia Höglund-Melins Mercutio och Jonatan Rodriguez Romeo, laddar upp hela situationen inför festens möte med Julia.
Sällan har väl generationsmurarna i detta klassiska drama skildrats med sådan kraft som i Löfgrens iscensättning. Fursten söker bygga en bro över konfliktens centrum men under och mellan Heidi Saikkonens valvbågar hettar striden till alltmer, medan Romeos och Julias förälskade blickar glöder till tvärs över scenen. Pappa Capulet, (Ralph Carlsson) styr som avspänd och tyrannisk industriman, både Julia och ättens stolthet med järnhand, med fingrarna ömt om konjakskupan. Amman förmedlar de nödvändiga budskapen mellan Julia och den småningom fredlöse Romeo, på flykt till Mantua. Carina M Johansson är helt fabulös i rollen, i komisk skälvande klyvnad mellan olika herrar och uppdragsgivare.
Men det är kring Julia som hela spelet koncentreras och innanför Emilie Jonssons fragila yttre känns värmen starkt pulserande i varenda bokstav som lämnar hennes läppar. Det är en kärnfull tolkning, med ett så lekfullt mognande uttryck, att jag nog aldrig sett dess make. Jonatan Rodriguez matchar henne starkt, men hamnar ändå i ett, säkerligen avsett, underläge. Maria Löfgrens uppsättning växlar första aktens sexfixerade utspel mot en djupnande ton i den andra, där utrymmet för de ungas omogna lekar stadigt krymper och där kärlekens kraft lika oavbrutet stegras. Deras gemensamma älskogsbädd blir i slutackordets smärtsamt starka scen till gemensam dödsbädd när kärleken offrats på familjehederns altare.

Fakta: 

Romeo & Julia
Av: William Shakespeare
Översättning: Göran O Eriksson
Regi: Maria Löfgren
I rollerna: Eric Ericson, Ralph Carlsson, Lisa Lindgren, Emelie Jonsson, Carina M Johansson, Mårten Svedberg, Christer Fjellström, Jonatan Rodriguez m fl.

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2020 Göteborgs Fria