Suverän Dödsdans på Aftonstjärnan | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Suverän Dödsdans på Aftonstjärnan

Lasse Brandeby imponerar i Strindberguppsättningen av Dödsdansen på Aftonstjärnan.

Mina förväntningar inför Erik Ståhlbergs iscensättning av Strindbergs Dödsdansen var inte små.
Regissören har tidigare tydligt visat, att han kan hantera titanens mörkt komiska texter. Nu arbetar Ståhlberg också med några skådespelare som tidigare varit med i hans eleganta Molièreuppsättningar på Gunnebo slott. Men hur ska det gå med Lasse Brandeby i allvarsrollen som pjäsens katalysator Kurt? Det är en av kvällens stora frågor.
Svaret är att det går mycket bra. Som så ofta handlar det om scenens allra första sekunder, när allt antingen kan bära eller brista. Brandeby gör entré som nästintill oigenkännlig farbror, en gråtonad gammelman, inkapslad i lika grå kostym, därtill lågmäld i repliken, och med så finstilt mimik att det är en ren fröjd. Skådespelaren ger oss inte en chans att förväxla Alices kusin Kurt med en eventuell namne.
Utomhus råder åsklik tryckande hetta, frikostigt flerdubblad under Aftonstjärnans strålkastare; Brandeby tappar av den anledningen en och annan replik men inte ett uns av sin sceniska koncentration. Samtidigt är det varken mer eller mindre än ett mirakel att Dag Malmberg som Edgar och Sara Wikström som Alice, förmår härda ut i kostymernas tätt omslutande fodral.
Ståhlbergs regi äger en karakteristisk lätthet och rytm, som oavbrutet skapar alltmer generösa öppningar mellan raderna i Edgars och Alices inpyrda konflikt. Malmberg och Wikström behärskar också Strindbergs dramatiska musikalitet till den grad att andra aktens ofrånkomligt djupnande drama alltmer kännbart bränner till. Också i uppsättningens rent musikaliska inslag, signerade Folkteaterns kompositör Niklas Roman, leker både en svävande lätthet och ett mer allvarligt syftande tonfall.
Nyckelordet stavas spelenergi, så effektivt fördelad på triangeldramats kontrahenter att till och med Brandebys nedtonade karantänmästare, Kurt, vibrerar under sin yta av belevat engagemang. Skådespelaren lyckas till och med hitta rollens föreskrivna vilddjursegenskaper i ett par komiskt hetsiga ögonblick.
Huvudkonfliktens, nästintill överhettade, speltemperatur hanteras med en imponerande exakthet under pjäsens brutalt svängande törnar, av både Dag Malmberg och Sara Wikström. Malmbergs spel är storartat som den inåtvände kaptenen, lika säker i officersstövlarna som i rollens nattligt skälvande ångest. Sara Wikström spelar ut Alices samlade, maliciöst bottnade, vrede med ansiktsuttryckets suveränitet uppgivet krackelerande under rollens hårdsminkade yta.
Till en början kan Ståhlbergs uppsättning te sig litet grand som Dödsdansen light, det visar sig strax förrädiskt; andra akten mörknar stadigt, alltmedan Strindbergs märkligt tidlösa aktualitet bara växer.

* Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.

Fakta: 

Dödsdansen
Av: August Strindberg
Regi: Erik Ståhlberg
I rollerna: Dag Malmberg, Sara Wikström,
Lasse Brandeby

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2020 Göteborgs Fria