Av den poesidebatt som nyligen fördes i kvällstidningarna kunde man lätt få intrycket att det bara finns två läger att välja mellan: dels en ung, experimentell poesi som skiter i kommunikationen med läsarna, dels en existentiell lyrik som vädjar till tårkanalerna hos ett gäng föråldrade nostalgiker. Som tur är så kommer det ständigt ut ny ung svensk poesi som bevisar att läget är mer komplext och bra mycket bättre än så.
Viktor Johansson, som också är redaktör för den utmärkta litterära nättidskriften Ett lysande namn, lyckas i sin debut Kapslar förena det experimentella med det existentiella. Det är en mycket infallsrik och bildtät liten bok som kräver en hel del koncentration, men man blir belönad för sitt tålamod - varje metafor bidrar till den suggestiva stämningen som byggs upp och stannar kvar efter läsningen. Genom boken löper ett stråk av civilisationskritik, ett annat av en skör, ungdomlig kärlekshistoria, ibland glider de samman och frammanar en känsla av försiktig hoppfullhet trots allt:
'Lever strömlösa i fem dagar,
i trädgårdslandet nedanför växer ändå grönsakerna till batterier,
Strömavbrottet går inte igenom rötter eller kroppar.
På gården springer barnen utan brytning,
En osårbar dialekt av vinden vinande
förbi hamnar och gränser. Sprang en lång väg
för att resa sig högre än trädtopparna, utan några rötter.'
Så här kan ung poesi också se ut. Jag gör associationer till Sara Hallström och Johannes Anyuru, som lika orädda ger sig in på det här bildberusade spåret i svensk lyrik där mästare som Paul Andersson, Tomas Tranströmer och Bruno K Öijer befinner sig.
Jag anstränger mig inte i onödan för att bokstavligt begripa precis allt. Det känns som om det ger mer att luta sig tillbaka, koppla av och låta mig översköljas av bildrikedomen och skönheten i Viktor Johanssons dikter.
Kanske ett alternativ för semesterfiraren som tröttnat på de eviga sommardeckarna?