Stor musikteater i litet format | Göteborgs Fria
  • David Sperling i Buenos Aires Pop
Göteborgs Fria

Stor musikteater i litet format

Vad David Sperling gör i sitt minimalistiska speluttryck är framför allt att generöst öppna för publikens identifikation med pjäsens ende huvudperson, en busschaufför som i Tage Danielssons efterföljd, fastän i Argentina, tänker, att va fan, men på ett annat sätt och med andra bevekelsegrunder.

Militärdiktatur, miljöförstörelse, terror, växthuseffekt, president Bush och andra förstörare av sinnesron, det räcker mer än nog för att väcka tanken på ett eget rymdskepp för utforskandet av evighetens möjligheter.
En vacker morgon startar han och spränger sig med kraft upp genom atmosfären. I en sinnrikt konstruerad musikalisk resa, med utgångspunkt i den argentinske rockmusikern Luis Alberto Spinettas intensiva ballader, kastar han sig högre och högre i vardagsfilosofiska betraktelser. Ibland besöker han, i nödvändiga pass, skeppets helautomatiska toalett (den sägs sköta om hela processen), eller tar sig en rymdpromenad för att kolla ett eller annat i flygetygets maskineri.
Jag har, konstigt nog, inga som helst svårigheter att godta denne särlings mycket säregna resa; jag accepterar scenrummet som en trovärdig inneslutenhet i skeppets färd mot högre rymder, trots David Sperlings synnerligen jordiska närvaro. Och jag tror att det är just det som är vitsen med att låta denne argentinske busschaufför dela med sig till oss sin känsla av medvetandets oerhörda gränslöshet. Outtröttlig i sin rika fantasi tycks denne man fortsätta att köra sin lokala buss i Buenos Aires, till tonerna av landets rockmusik, men skönt förlorad i oändlighetens möjligheter.
Tilläggas måste att Sperlings huvudperson inte saknar humoristiska perspektiv; mer eller mindre djupa skratt vibrerar oavbrutet genom den fullsatta salongen. För vad har vi här på jorden som inte kan återfinnas i fantasins kreativitet? Till exempel en fjärran planet där man kan förtöja en stund och doppa fötterna innan man tar sig ett rejält dyk i rent och sött vatten där kallsuparna utgör delikatesser. Kanske det inte räcker för en mänsklig tillvaro i stort, men är stort nog för blott ögonblickets njutning.

Fakta: 

Buenos Aires Pop
Av och med David Sperling med musik av Luis Alberto Spinetta
Musiker: Nadina Pundins, Patrik Ehrnborg, Henrik Wartel, Karin Johansson, David Sperling Scenisk rådgivare: Mikael Norlind, Jonas Holmström Scenografi: Linda Wallgren
Film: Anders Thorén
Ljus: Madeleine Strandberg

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2020 Göteborgs Fria