Dans på liv och död | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Dans på liv och död

Gunilla Witts senaste dansföreställning, Karins krig, varar bara en timme men hinner under denna tid gestalta ett helt liv.

Ur en tillspetsad situation, på utsiktsberget nära Alingsås, där Karin Boye tar livet av sig, öppnar Anna Westbergs intensivt sceniska närvaro, i Witts koreografi, för det ultimata ögonblick där livet passerar revy. Starkt och visuellt stiger verkligheten fram, ur såväl 40-talets tidsstämningar som ur Boyes egna, poetiskt frammanade, erfarenheter och ur sina visioner om ett annat liv.

Som ett mycket litet barn sitter hon där och leker med sömntabletterna framför sig, kastar dem ut över golvet, söker tyda deras mönster, väljer noga vilka hon skall ta in i munnen, kastar upp dem, fångar dem på händernas översidor: hur många barn får jag när jag blir stor; en bild vars hisnande intensitet omedelbart djupnande tangerar smärtgränsen. Ur detta svävande ögonblick av enkel lekfullhet, när allt är på väg att ta slut, tar Gunilla Witts uttrycksfulla berättande koreografi sats.

Gisela May understryker, lågt sjungande i bakgrunden, depressionens stämningar under krigsvåren 1941, när Anna Westberg som Karin Boye påbörjar sin timslånga avklädning av sin tid och sitt rum. I en striptease, i obeveklig avsaknad av någon som helst tease, draperar hon dröjande sina kläder, plagg efter plagg, över fondens vackra smide. Men kan man kalla hennes rent fysiskt starka teatrala rörelser för dans? Ja visst, Westberg dansar inte endast Witts lyriska text utan också en hel del av danshistoriens mer tydliga tecken i tiden, som Pina Bausch, eller Cullberg, ja till och med Marlene Dietrich.

Karins krig är så nära man överhuvudtaget kan komma ett allkonstverk. Ord på liv och död dansade med danshistorien som medel, tid och rum sammanlänkade i en imponerande stark, konstnärligt medveten förtätning.

Fakta: 

Karins krig
Scen: Teater Trixter
Regi och dikt: Gunilla Witt
Koreografi: Gunilla Witt i samarbete med Anna Westberg
På scenen: Anna Westberg
Musik: Dan Tommi Hildén Scenografi, kostym, mask: Kia Nordqvist Smed: Karl Grimberg Ljus: Tomas Dotzler

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2020 Göteborgs Fria