Sorgemässa för tre röster
Pelle Bolander imponerar stort på GFT: s Anders Thuresson i Teater Aktörs pjäs Radio Noir.
Det finns en berömd sorgedikt av den brittiske poeten WH Auden som jag osökt kommer att tänka på efter Cinnobers föreställning av Albert Ostermaiers pjäs Radio Noir. Programbladet vill påminna om styckets förebild i antikens, kanske främst Odysseus lockande sirener men Audens dikt skulle mycket väl, uppskruvad några tusen varv, fungera minst lika bra. Så här lyder en av verserna: The stars are not wanted now: put out everyone; Pack up the moon and dismantle the sun; Pour away the ocean and sweep up the wood. For nothing now can ever come to any good.
Pelle Bolander spelar sirenen Partenope som vore han ensam radio - eller TV-pratare i natten. En destruktiv och intensivt självföraktande monolog om livets totala meningslöshet interfolieras av dödslängtan, efter en fullständig kollaps, efter ett frivilligt fritt fall från någon av storstadens mörklagda balkonger. Bolander, som jag aldrig sett så makalöst bra som här, ackompanjeras av The Gothenburg Combo, två gitarrvirtuoser, som likt skådespelaren själv, både ger och tar i spelets lidelsefullt drivna tempo, och med samma glödande passion.
Långsamt, som svarta skyar, betar sig sorgen allt djupare in bland monologens skevande cynismer och låter oss se världens grymheter samlas i en och samma människas desperata vädjan till oss alla att svävande låta oss falla från hustaken. Men mellan raderna kan man alltmer ana en djup personlig saknad, en obotlig kärlekssorg som inte kan övervinnas på annat vis än med livets definitiva och oåterkalleliga slut.
Som om musiken fördjupar både personen och skeendet manar gitarrerna fram klanger av Debussy, Rossini, Beethoven, Bach, Brahms, de Falla, med flera stora kompositörer, under och över och genom monologens rikedom av känslomättade uttryck. Bolanders starkt fysiska scennärvaro lyfts av instrumentens lika furiöst spelade som ömsint plockade anslag. Musikernas utspel är lika lyhört närlyssnande till skådespelarens uttryck som tvärtom; det är en ren fröjd att vara publik.
Den föreställning som jag bevittnade skulle egentligen ha varit den sista men det verkar faktiskt som om den kommer att få en chans att spelas ytterligare några gånger till hösten. Så håll utkik; få föreställningar är värda så mycket att vänta på som denna.
Radio Noir
Scen: Teater Cinnober på Teater Aktör
Av Albert Ostermaier
Regi: Svante Aulis Löwenborg
Scenografi: Råger Johansson
Kostym: Liselotte Zetterlund
Ljus: Madeleine Strandberg
Mask: Ingela Collin
I rollen: Pelle Bolander