Göteborgs Fria

Sorgemässa för tre röster

Pelle Bolander imponerar stort på GFT: s Anders Thuresson i Teater Aktörs pjäs Radio Noir.

Det finns en berömd sorgedikt av den brittiske poeten WH Auden som jag osökt kommer att tänka på efter Cinnobers föreställning av Albert Ostermaiers pjäs Radio Noir. Programbladet vill påminna om styckets förebild i antikens, kanske främst Odysseus lockande sirener men Audens dikt skulle mycket väl, uppskruvad några tusen varv, fungera minst lika bra. Så här lyder en av verserna: The stars are not wanted now: put out everyone; Pack up the moon and dismantle the sun; Pour away the ocean and sweep up the wood. For nothing now can ever come to any good.
Pelle Bolander spelar sirenen Partenope som vore han ensam radio - eller TV-pratare i natten. En destruktiv och intensivt självföraktande monolog om livets totala meningslöshet interfolieras av dödslängtan, efter en fullständig kollaps, efter ett frivilligt fritt fall från någon av storstadens mörklagda balkonger. Bolander, som jag aldrig sett så makalöst bra som här, ackompanjeras av The Gothenburg Combo, två gitarrvirtuoser, som likt skådespelaren själv, både ger och tar i spelets lidelsefullt drivna tempo, och med samma glödande passion.
Långsamt, som svarta skyar, betar sig sorgen allt djupare in bland monologens skevande cynismer och låter oss se världens grymheter samlas i en och samma människas desperata vädjan till oss alla att svävande låta oss falla från hustaken. Men mellan raderna kan man alltmer ana en djup personlig saknad, en obotlig kärlekssorg som inte kan övervinnas på annat vis än med livets definitiva och oåterkalleliga slut.
Som om musiken fördjupar både personen och skeendet manar gitarrerna fram klanger av Debussy, Rossini, Beethoven, Bach, Brahms, de Falla, med flera stora kompositörer, under och över och genom monologens rikedom av känslomättade uttryck. Bolanders starkt fysiska scennärvaro lyfts av instrumentens lika furiöst spelade som ömsint plockade anslag. Musikernas utspel är lika lyhört närlyssnande till skådespelarens uttryck som tvärtom; det är en ren fröjd att vara publik.
Den föreställning som jag bevittnade skulle egentligen ha varit den sista men det verkar faktiskt som om den kommer att få en chans att spelas ytterligare några gånger till hösten. Så håll utkik; få föreställningar är värda så mycket att vänta på som denna.

Fakta: 

Radio Noir
Scen: Teater Cinnober på Teater Aktör
Av Albert Ostermaier
Regi: Svante Aulis Löwenborg
Scenografi: Råger Johansson
Kostym: Liselotte Zetterlund
Ljus: Madeleine Strandberg
Mask: Ingela Collin
I rollen: Pelle Bolander

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Göteborgs Fria

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Göteborgs Fria

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Göteborgs Fria

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu