Klart lyser Fricks stjärna på Studion | Göteborgs Fria
  • Anna Bjelkerud och Fredrik Evers i Stjärna över Lappland.
Göteborgs Fria

Klart lyser Fricks stjärna på Studion

Ännu en fullträff på Studion; så kan man utan vidare uttrycka sig om Elisabeth Fricks läckra tolkning av Staffan Göthes Stjärnan över Lappland.

Att hitta rätt ton i Göthes dramatik är inte lätt; det har alltför många exempel visat, men Fricks regi går mitt i prick. En svårlokaliserad röd nerv av längtan löper genom alla Göthes figurer i pjäser som utspelas i ett gränsland minerat av banalitet och kärlekssorg. Precis just där och ingen annanstans uppstår en både särpräglad humanistisk och humoristisk blick för livets skörhet; just där kan det både bära och brista på en och samma gång.
Sedan pjäserna om 50- och 60-talens familj, Cervieng, har Göthe på senare tid uppdaterat sig; Stjärnan över Lappland utspelas snarare i en ganska fritt flytande nutid. I hans särpräglade metod att skildra mänsklig kommunikation ingår också en rejäl portion samhällsspeglande satir, som med frisk aptit hämtar näring ur samtida företeelser, exempelvis en långt driven, absurd tolkning av mobiltelefoni handsfree. Henric Holmberg briljerar i rollen Designsamordnaren, äldre bildad man, i nattligt kärleksmöte med kocken Helge, härligt spelad av Fredrik Evers.

Men bisexuelle Helge, med egenartad tatuering av en stjärna över Mont Blanc på skuldran, visar sig ha en flickvän, dessutom hans tatuerare, och Designsamordnaren kastar i vredesmod ut honom. Senare söker han upp paret, ursäkten till Helge är en önskan om en likadan tatuering. Designsamordnarens roll är en skarpskuren parodi på en nästintill utdöd klass av sobra äldre gentlemän, vars högkultiverade yta döljer bråddjup av längtan efter både närhet och barndom.
Henric Holmberg ger sig gladeligen ut på dramatikern Staffan Göthes hala is, med ett, för denne kanske mer intellektuellt präglade skådespelare, så makalöst generöst och komiskt karakteriserande utspel att jag häpnar. Som denne äldre och förfinade bög låter Holmberg karaktärens saknad och längtan synas i kroppen likt ett ljudlöst skrik som går rakt ut i salongen, i nästan samma ögonblick glider spelet över i bjärt komik; det är oerhört imponerande.
Helges karaktär är mer av ett oskrivet blad; omgivningen fyller honom med det liv han saknar. Fredrik Evers ger helt osökt den oförställda förvåningen dess mållöst tomma ansikte, lika sorglöst som hjälplöst förälskad i Designsamordnaren som i sambon Desirée. Hon utgör triangeldramats tredje spets, kraftfullt och roligt spelad av Anna Bjelkerud. Helges nattliga besök hos Designsamordnaren leder till ett farsartat spring i parets dörrar. Det är inte svårt att tänka sig denna Desirée som barnbarn till Staffan Göthes ömt skildrade varietéfamilj Cervieng; med oförtrutet mod bär hon kulturarvet vidare i moderniserad form, med levande statyer, som Cleopatra.

Fricks uppsättning blandar friskt i formspråket; dansanta sceniska förflyttningar uppstår till synes organiskt, till Stan Getz stadigt skönsvängande jazzslingor, ur blotta lusten att bygga nya rum för kärlek. Scenografen Marika Feinsilbers luftiga, ändå märkligt solida dekorelement låter sig enkelt förflyttas; soft glidande, mjukt fallande mot scengolvet länkas de samman i nya miljöer, bygger in en tidlöshet på scenen som känns djupt allmängiltig.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen

Fakta: 

Stjärnan över Lappland
Av: Staffan Göthe
Regi: Elisabeth Frick
I rollerna: Henric Holmberg, Fredrik Evers,
Anna Bjelkerud

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2020 Göteborgs Fria