Barnteater med gott humör | Göteborgs Fria
  • Igelkotten och Mullvaden är olika varandra men på Hagateaterns scen blir de faktiskt mycket goda vänner
Göteborgs Fria

Barnteater med gott humör

Koncentration och energi är nyckelorden i Anders Fribergs iscensättning för barn, efter Anna Höglunds och Gunnar Lundkvists böcker om Igelkotten och Mullvaden.

Jan Ericson hittar i Mullvadens roll precis det där aningen surmulna draget i både mimik och fysiskt utspel som är signifikativt för karaktärens egenheter, ordentlig samlare och noggrann hemmapysslare. På nästan samma vis fast tvärtom gör Sara Klingvall, med Igelkottens piggigt gladlynta, överraskande infall.

Berättelsens små förflyttningar över scenen vilar i ett så koncentrerat här och nu att till och med de båda vännernas söndagsutflykt blir helt och hållet överskådlig. I en scenbild vars enkla och lättflyttade element kvickt och lekfullt ändrar miljö, till och med ett häftigt vrålåk och en buss, båda så finurligt skapade att de båda vännernas fantasifulla påhitt tycks utgå från lekrummet. Till det kommer smittande musik och fina sångtexter som bidrar till att vidga och fördjupa skeendet.

De som har läst Höglunds och Lundkvists böcker känner nog genast igen sig i Mullvadens hus eller i den asfalterade väg i vars mitt han ursprungligen hittar Igelkotten sovande. Mullvadens välstädade hus hyser var sak på sin plats, från kaffekopparna i skåpen till compact living-säng. För att underhålla sin goda vän Igelkotten, när han tar sig en liten lur, får hon låna hans viktigaste bok som mest handlar om underjordiska tunnelsystem.

Olikheterna i temperament är det lilla styckets huvudsakliga och starka drivkraft. Mullvadens litet ängsliga sävlighet står mot Igelkottens ivriga uppfinningsrikedom. Ett gott humör leker hela tiden mellan raderna, under söndagsutflykten eller något av pjäsens alla äventyr. De hittar till och med ett antikt minnesmärke, för det anser Mullvaden att man bör göra när man går på utflykt, en telefonkiosk, från den gamla goda tid då man plägade stå och tala i sådana.

Kort sagt är det en väldigt rolig och underhållande föreställning som genomgående alstrar drivor av skratt från barnpubliken. Rekommenderas.

Fakta: 

Igelkotten och Mullvaden
För barn 3 - 6 år
Scen: Teater Tamauer, Hagateatern
Efter Anna Höglunds och Gunnar Lundkvists böcker
Regi, dramatisering, sångtexter: Anders Friberg
Scenografi: Anders Friberg efter en idé av Johan Friberg
Kostym: Tove Berglund
Mask: Mikaela Artén
Musik: Fredrik Åkerblom
I rollerna: Sara Klingvall och Jan Ericson

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2020 Göteborgs Fria