Inkännande spel om identiteter | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Inkännande spel om identiteter

Efterspel - ett intressant gästspel av Maiaensemblen på Folkteatern.

Den irländske dramatikern Brian Friels har kallats en "irländsk Tjechov", och det kan man väl förstå även om man inte lyckas upptäcka alla associationer till denne i Friels pjäs Efterspel. Maia-ensemblens uppsättning (med premiär i torsdags på Folkteaterns Lilla scen) lyckas nämligen också lyfta fram ett omisskännligt drag av den ryske dramatikerns tonfall och inre liv också i pjäsens helhet. Bara dess möte mellan styckets två utsatta människor, Sonja Serebriakova och Andrej Prosorov, är tillräckligt intressant för att sätta fantasin i gungning.
En dam och en herre möts för andra kvällen i rad i hotellets café. Hon är upptagen med en mängd papper över bordet när han, iklädd frack, med fiollåda under armen, en tallrik soppa i ena handen och en brödkorg i den andra, gör sin entré i rummet. Utan att avslöja för mycket av innehållet i deras cirka timslånga samtal, för det är så intrikat och dubbelbottnat att det vore synd att förneka åskådaren att själv göra sig en föreställning om förloppet, visar det sig snart att ingen av dem egentligen är vad de till en början utgett sig för att vara.

Men även om Brian Friel har lånat såväl samtalsatmosfär som ett visst släktskap hos pjäskaraktärerna, från några av Tjechovs figurer ur Onkel Vanja, Måsen och Tre systrar, så är pjäsen helt och hållet Friels. Den irländske dramatikern driver ett djupt inkännande spel med sina två karaktärer som, likt personerna i Tjechovs Ryssland, drömmer om ett annat och rikare liv. Friels pjäs handlar mycket om vilka medel som är tillåtna för att åtminstone lyckas få en doft av detta andra, och om lögnens väg till en mer attraktiv identitet.

Det är roligt att för en gångs skull få se Sven Andrén och Eva Hermansson spela i ett "äkta" dramatiskt stycke, att jämföra med deras skiftande, och alldeles utmärkta program om till exempel HC Andersen, Monica Zetterlund och Slas. Ganska snart ger sig en speciell ton av tjechovsk lekfullhet till känna; en ytstruktur, en gemensam, både mellanpersonlig och litterär miljö, som spelet med varsam lätthet öppnar inåt mot pjäsens djupare lager. Brian Friels faiblesse för dramatisk lek med identitet och äkthet firar här ömsinta men spännande triumfer.

Fakta: 

Efterspel
Scen: Maia-ensemblen på Folkteatern, Lilla scenen
av Brian Friel
Översättning Regi, scenografi och medverkan: Eva Hermansson och Sven Andrén

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2020 Göteborgs Fria