Sinnrik och sinnlig dockteater | Göteborgs Fria
  • En liten pojke faller av en kamel mitt i öknen. Han adopteras av en flock gaseller.
Göteborgs Fria

Sinnrik och sinnlig dockteater

Med Johan Franzons nyskrivna pjäs, Gasellpojken, vigs ett återhållet dramatiskt språk och Teater Sesams teatrala känslighet så lyckosamt samman, att resultatet är en ren fröjd att skåda.

Berättelsen om en liten pojke, som under en ökenstorm faller från sin trygga skumpande plats på dromedarens rygg och upphittas av en flock gaseller, präglas förutom av en finkalibrerad humor, av ett språk, vars sparsmakade uttryck ger, om inte ord, så i alla fall liv åt såväl gasellernas verklighet som åt pojkens gradvis förändrade villkor.

På teaterfoajéns väggar kan man läsa om så många som ett fyrtiotal dokumenterade historier om barn som levt bland olika djur. En baskisk poet hörde på genomresa i Sahara, av beduinerna, om en pojke som levde med en hjord gaseller, hittade dem långt in i öknen och stannade kvar i två år och studerade pojkens tillvaro. Poetens noggranna och lyhörda observationer inspirerade Johan Franzon att skriva pjäsen Gasellpojken, en text som lever högt på det lilla barnets begränsade ordförråd och drivkraften att lära sig andra sätt att överleva.

Sesam för, sinnrikt och sinnligt, åskådaren tätt intill pojkens språkbild av sig själv, mest hans omedelbara behov av mamman och pappan, av mjölkens nödvändighet och av beduinfolkens rytmiska förflyttningar högt uppe på dromedarernas ryggar. En inlärd medvetandenivå ersätts gradvis av en annan helt ny värld. Pojkens ord byts med nödvändighet ut mot andra uttryck, gasellernas vackra, utsträckta språng genom ökenlandskapet, deras omedelbara vaksamhet, mjölken som äger en annorlunda men lika innerlig sötma.

Dockspelarnas arbete med pojkens och gasellernas starka karakteriserade figurer är oerhört imponerande; det är märkligt att se dem ge dockorna ett liv så mycket mer påtagligt än de komplexa rörelsemönster som krävs av gruppen män och kvinnor bakom gasellens mjukhet, hennes sökande nos och oroligt skrapande hovar, av pojkens, i början, avvisande kroppshållning eller av det slumrande lilla barnet tätt intill gasellens värme under ökenhimlens stjärnprakt.

Denna påkostade föreställning ger omedelbart gensvar från barnpubliken när det plötsligt börjar regna från savannens molntyngda himmel, ett regn som så visuellt påtagligt faller mot åskådaren att barnen med uppåtsträckta händer verkar känna varje droppe mot huden. Lika spännande är det när situationer understryks av nära filmade barnhänder djupt ner i sanden eller av pojkens storögda ängslan speglad i vattnet när han fåfängt söker rädda sin nya mamma Pricknos från att drunkna i virvlarna. Det är bara att gå och se; Teater Sesams föreställning är en fantastisk berättelse om mänsklighet och mod.

Fakta: 

Gasellpojken
Scen: Dockteater Sesam
Av Johan Franzon
Bearbetning, regi: Nasrin Barati
Scenografi: Råger Johansson
Musik: Per Störby
Dockmakare: Niki Lindroth von Bahr
Dockspelare: Simon Persson, Märta Lundin, Jerry Segerberg, Karin Gillberg Film: Joakim S Hammond, Erik Rosén
Röst: Pelle Evertsson

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2018 Göteborgs Fria