• Lovisa Westerblom övertygar i Vi gillar inte country och ser helst att du går
Göteborgs Fria

Starkt gestaltat om beroende och utsatthet

Martin Theorins pjäs "Vi gillar inte country och ser helst att du går" är en uppmaning att inte sätta sig i eventuella makthavares knän.

Att bevista Teater Pugilists föreställningar har nästan alltid inneburit att bli utsatt för såväl texternas som regins och skådespelarnas konservbrytande brutalitet mot alla ens lagrade fördomar. Under senare år har teaterns konstnärlige ledare Martin Theorin oförtrutet bräckt upp den clinch han gått in i mot en motståndare i form av en alltmer institutionaliserad manschauvinism. Pjäsattackerna har blivit allt mer ursinniga, fram till denna, hans senaste utbrott under en missvisande titel Vi gillar inte country och ser helst att du går.

Frågan är dock vem som i den här föreställningen är mest utsatt, skådespelaren eller publiken, eller, för den delen, Martin Theorin själv. För vad Teater Pugilist och den unga skådespelaren Lovisa Westerblom i själva verket alldeles utmärkt gestaltar är just en både konstnärlig och mänsklig utsatthet som emanerar ur ett beroende av männens, för att inte säga teaterkritikernas, gunst, om man är skådespelare. Men hennes sätt att sätta sig i mitt knä är inte det minsta insmickrande, tvärtom. Martin Theorins pjäs är i sig just en uppmaning att inte sätta sig i eventuella makthavares knän.

Men visst ligger det en hel del sanning i att skådespelaren Lovisa Westerblom under en period nu faktiskt slipper stämpla, eftersom dramatikern och regissören Martin Theorin "givit" henne arbete. Därför skriver han också helt konsekvent in hennes, den jobbsökande skådespelarens, starka argumentation och kritik mot pjästextens komplicerade verklighetssyn, i sin egen text. Det är inte så litet spännande att söka utröna vart pjäsen syftar medan man som publik utsätts för Westerbloms explosiva utbrott. Men så snart myntet trillat ned är man också rejält fast i pjäsens dramatiska dubbelhet, sittande som en publik gisslan mitt i konfliktens själva nav. Minst av allt är det ointressant.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.

Fakta: 

Vi gillar inte country och ser helst att du går
Scen: Teater Pugilist på Konstepidemin
Manus och regi: Martin Theorin
I rollen: Lovisa Westerblom

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Göteborgs Fria

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Göteborgs Fria

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Göteborgs Fria

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu