Oförutsägbar komedi om relationer | Göteborgs Fria
  • Eva Lena Edgren och Hanna Ullerstam i Röd
Göteborgs Fria

Oförutsägbar komedi om relationer

Tina Lenne debuterar på Teater Trixter både som dramatiker och regissör med sin pjäs Röd, en mycket löftesrik debut.

Pjäsen sitter som en smäck rakt in i Trixters rad av relationskomedier, ständigt surfande längs problemens djup och vidd. Lenne skriver med en skev och snärtig ironi för skådespelare som också utmärkt förmår hantera hennes långtidsverkande undertext. Här handlar det om verklighetsflyktens olika ansikten i förhållande till en ung människas livsrum.
Hanna Ullerstam spelar en sörjande ung kvinna som nyss förlorat pojkvännen på en resa till Italien. Förtvivlad ligger hon från början ute på golvet när det visar sig att det är hennes födelsedag. Hennes tomhet och utsatthet ges inget utrymme när kompisarna stövlar in. Med sedvanlig skruvad replikföring gör Karin Blixt entré i lägenheten; flyende ifrån sig själv bjuder väninnan på ett överflöd av drinkar, och söker övertala sin sörjande vän att följa med till Italien. Ytterligare en kompis söker logi och sedan kommer mamman som vill ta henne till USA.

Lennes pjäs lever högt på ett nutidslager i snuddande kontakt med undre lager av såväl familjemönster som relationer. Maries ytliga New Ageälskande mamma framstår som ett slags Barbieikon; blind för allt annat än det yttre skalet sminkar hon ivrigt upp dotterns bleka ansikte till livlighetens rosiga färgton. Medan Marie bara vill till himlen, eller att ensam få sörja pojkvännen, framhåller mamman USA:s och hennes nya mans förtjänster hemma på ranchen. Konflikten blir så skärande att komiken ständigt lurar mellan tragikens rader.
Marie är självständig och klartänkt och det är väl närmast med ett slags avslappnat civilkurage hon låter mamman utsätta henne för sin egoistiska make-over. Samtidigt som hon berättar hur det gick till när pojkvännen dog (i ett desperat läge medverkar hon till hans död), utgör hon pjäsens starka fokus på ett alltför trångt livsrum, som alltför länge ockuperats av andra idéer och strömningar än hennes egna.

Rummets scenografi är en typisk etta med kokvrå, realistiskt möblerad, soffgruppen står i centrum, hyllor längs väggarna innehåller allehanda ting som inte säger något särskilt om hennes intressen, mer än almanackans premiärdatum, kvinnodagen den 8 mars. Det är en pratig föreställning, men det är det slags avslappnade snack som oavbrutet öppnar plötsliga fallgropar mitt i situationens tilltagande absurditet. Tina Lenne kan sin sak och utvidgar påpassligt pjäshandlingens centrum med Eva Lena Edgrens och Robert Bolins skilsmässoförhandlande par vars framtid strax visar sig allt annat än förutsägbar.
Detsamma gäller också pjäsens helhet. Rekommenderas varmt.

Fakta: 

Rödöra
Manus och regi: Tina Lenne
I rollerna: Karin Blixt, Hanna Ullerstam, Evalena
Ljung-Kjellberg, Robert Bolin, Eva Lena Edgren

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2020 Göteborgs Fria