Ett helt liv på bara en timma
I "Larssons blandning" ser allt till en början ut som en kabaré men efter bara ett par nummer händer något annat och vida större, i och mellan raderna.
Helen Hansson och Fia Adler Sandblad i svarta kostymer med spegelblanka lackskor, väst och prickiga slipsar, genomgår så vidunderliga förvandlingar på den lilla scenen, att man under stigande förundran ser tidlösheten osökt kapslas in i nuet. Det sker med ett så lekfullt experimenterande fysiskt utspel och med så lustfyllda krockar mellan tider och företeelser att nutid och historia formligen går i spinn.
Ur kupletter och beramade, lätt slitna slagdängor, som Mitt hjärtas telefon, djupnar spelet plötsligt och går över i en ljuvligt daterad men skruvad scen vid kaffebordet, mellan en man och hans hustru. En ganska typisk grälsituation trissas upp över en bagatell, som sedan ligger i botten och speglar kommande scener. Sjömanshustrun som rak och obändig tar för sig lika mycket som någonsin hennes make i obskyra hamnkvarter, Kar de Mummas Fridolf Rhudin-sketch om hunden, en vildsint finsk tango med brännvin och cigg tills paret utmattade stupar över bordet. Det märkliga är att man går från föreställningen med en stark känsla av att ha varit med om ett helt liv, förtätat under ett blott timslångt lopp.
Det handlar lika mycket om de 24 scenernas inbördes ordning och överraskande krockar som om ett inneboende fysiskt språk som alstrar sammanhang utöver det förväntade. En osynlig men yvigt framspelad länk kopplar samman helhetens delar, drar dem samman till ett odelat helt, sprittande av obunden livslust. Scenens par är båda skickliga aktörer där olikheterna förenar. Helen Hanssons sonora röst berättar en sak medan hon med mimik och kropp uttrycker något annat. Med imponerande klassiska danssteg berättar hon ordlöst om rollens, den äldre kvinnans, obrutna lust till balett. Fia Sandblad låter ett skälmskt ansiktsuttryck från anno dazumal lägga sig som kamouflerande smink över rollens underliggande kraftfullhet. Med små, ytterst uttrycksfulla medel förvandlar de sig kring scenbildens bord med vit duk och två stolar. Med enkla kappor med pälskrage, keps, tanternas tidlösa hattskrållor eller med rosetter i håret håller de pjäsens röda tråd sträckt mellan sig genom pärlbandet av scener.
Det finns förstås otaliga sätt att spegla en feministisk utsiktspunkt, men Larssons blandning hör utan tvivel till de mer intressanta.
Larssons blandning
Scen: larssons och Adas teater
Regi och idé: Sören Larsson
Scenografi: Råger Johansson
Musikarrangemang: Jonas Franke-Blom
I rollerna: Helen Hansson, Fia Adler Sandblad