Ett helt liv på bara en timma | Göteborgs Fria
  • Helen Hansson och Fia Adler Sandblad i Larssons blandning
Göteborgs Fria

Ett helt liv på bara en timma

I "Larssons blandning" ser allt till en början ut som en kabaré men efter bara ett par nummer händer något annat och vida större, i och mellan raderna.

Helen Hansson och Fia Adler Sandblad i svarta kostymer med spegelblanka lackskor, väst och prickiga slipsar, genomgår så vidunderliga förvandlingar på den lilla scenen, att man under stigande förundran ser tidlösheten osökt kapslas in i nuet. Det sker med ett så lekfullt experimenterande fysiskt utspel och med så lustfyllda krockar mellan tider och företeelser att nutid och historia formligen går i spinn.

Ur kupletter och beramade, lätt slitna slagdängor, som Mitt hjärtas telefon, djupnar spelet plötsligt och går över i en ljuvligt daterad men skruvad scen vid kaffebordet, mellan en man och hans hustru. En ganska typisk grälsituation trissas upp över en bagatell, som sedan ligger i botten och speglar kommande scener. Sjömanshustrun som rak och obändig tar för sig lika mycket som någonsin hennes make i obskyra hamnkvarter, Kar de Mummas Fridolf Rhudin-sketch om hunden, en vildsint finsk tango med brännvin och cigg tills paret utmattade stupar över bordet. Det märkliga är att man går från föreställningen med en stark känsla av att ha varit med om ett helt liv, förtätat under ett blott timslångt lopp.

Det handlar lika mycket om de 24 scenernas inbördes ordning och överraskande krockar som om ett inneboende fysiskt språk som alstrar sammanhang utöver det förväntade. En osynlig men yvigt framspelad länk kopplar samman helhetens delar, drar dem samman till ett odelat helt, sprittande av obunden livslust. Scenens par är båda skickliga aktörer där olikheterna förenar. Helen Hanssons sonora röst berättar en sak medan hon med mimik och kropp uttrycker något annat. Med imponerande klassiska danssteg berättar hon ordlöst om rollens, den äldre kvinnans, obrutna lust till balett. Fia Sandblad låter ett skälmskt ansiktsuttryck från anno dazumal lägga sig som kamouflerande smink över rollens underliggande kraftfullhet. Med små, ytterst uttrycksfulla medel förvandlar de sig kring scenbildens bord med vit duk och två stolar. Med enkla kappor med pälskrage, keps, tanternas tidlösa hattskrållor eller med rosetter i håret håller de pjäsens röda tråd sträckt mellan sig genom pärlbandet av scener.

Det finns förstås otaliga sätt att spegla en feministisk utsiktspunkt, men Larssons blandning hör utan tvivel till de mer intressanta.

Fakta: 

Larssons blandning
Scen: larssons och Adas teater
Regi och idé: Sören Larsson
Scenografi: Råger Johansson
Musikarrangemang: Jonas Franke-Blom
I rollerna: Helen Hansson, Fia Adler Sandblad

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2020 Göteborgs Fria