Genial och infallsrik fars | Göteborgs Fria
  • Lasse Beischer, Lisa Lindgren i farsen Lilla Livet
Göteborgs Fria

Genial och infallsrik fars

Allt som krävdes för att återskänka Göteborgs Stadsteaters stora scen betydligt mer än endast styrfart, var en välbehövlig injektion av Backa Teaters temperament och estetik. Sofia Fredéns samhällskritiska fars Lilla livet hade utan tvivel suttit perfekt på Hisingsscenen men smittar nu istället Götaplatsen med både skönt spelhumör och dramatisk stringens.

Alexander Öbergs infallsrika regi är välgörande och trots att farsen går i stå i andra aktens början kvarstår intrycket av en viktig föreställning vars humoristiska udd vässats både inåt mot familjen och utåt mot samhället i stort.
Ty Fredéns pjäs beskriver relationer och familjemönster, samtidigt som dramats personer förkroppsligar samhällets mångfald av attityder. Texten är en på samma gång sammansatt och intrikat tolkning av kärlekens trygghetsberoenden och irrvägar, alltmedan pjäskaraktärerna blir exponenter för ett samhällsbygge som tycks vilja rasera demokratin och institutionalisera familjen alltmedan individuell karriär blir viktigare än vuxenansvaret för barnen. Zofi Nilssons scenbild varierar inneslutande rum med uteslutande via höga stängsel tvärs över vridscenen. Valet att skildra det hela i farsens form är knappast någon tillfällighet; i föreställningens drabbande situationskomik lösgör skrattsalvorna inte så få obehagliga sanningar.
Lasse Beischer är helt perfekt i den manliga huvudrollen; han får användning för såväl sin, här helt osynliga, commedia dell'artenäsa, som för Hallands Teaters karakteristiska kroppsspråk, förutom en rent allmän förvirring över till exempel vridscenens rörelser. I Beischers roll som Hans, spinner relationerna till en början mellan exet Eva, med härligt träffsäkert fångad politikersvada spelad av Carina M Johansson och en ny kvinna, Marie, med drivet farsspel av Lisa Lindgren. För att vi inte skall sväva i ovisshet om att det utspelas i Sverige lyfter en vitklädd pianist och sångare, Matti Ollikainen, fram ett roligt pärlband av nakna Carolatolkningar, inte olikt en MA Numminen, men utan dennes glissandon.
Pjäsens skildring fokuserar till en början på de vuxna barn som inte klarat av att ta hand om sina barn, och perspektivet vidgas sedan sakta men säkert. Ministern Eva har utlokaliserat sitt första barn Esmeralda som Emelie Jonsson gör en rent fysiskt sammansatt tolkning av; utsatt och lesbisk lever hon krogliv med sin Vivi när Hans på samma pub diskret försöker göra sig av med sin papperskasse med sakerna från livet med Eva. En av sakerna i kassens djup stinker, rör sig och ger ifrån sig späda skrik som visar sig kunna tystas av en nedslängd bit banan, en trekant kaffegrädde, och till och med av en finsk pinne. Esmeralda får i detsamma helt nya perspektiv på tillvaron.
Pjäsen gör en nästintill genial resa via svenska myndigheter och institutioner; till och med Posten visar upp sig i all sin nyvunna skröplighet och bristande service i en fruktansvärt rolig scen mellan Åsa-Lena Hjelm och Mats Blomgren, som för övrigt genomgående gör något alldeles extra av sin arbetslöse sökare Lars. Plötsligt har ministern Eva ingen aning om var hon har gjort av sitt minsta barn och tubbad av upprörda väljare går jakten på ministerns, kanske också Hans försvunna bebis, mot Afrika dit det, enligt socialsekreteraren ska ha kommit med en utvisad familj. Denne socialsekreterare är ett i raden av Kristian Lima de Farias roliga snabbskissade porträtt.
Det är här som luften långsamt pyser ur föreställningen medan Fredéns skildring oförtrutet går vidare; jag tror att andra aktens första utdragna scen av förvecklingar nog skulle kunna spelas i ett betydligt högre tempo, också för att ge farsens resa en entydig klimax innan slutackordets uteslutna, borttappade, vuxenhetshungriga barn får sista ordet med sin vackra och källklart sjungna Carolatext. Men Stadsteatern är ändå att gratulera till en föreställning som äntligen visar viljan att markera sin solida utsiktspunkt mitt i samhället.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.

Fakta: 

Lilla livet
av Sofia Fredén
Regi: Alexander Öberg
Scenografi, kostym: Zofi Nilsson
Mask: Linda Boije af Gennäs
Ljus: Peter Moa Dramaturg: Lena Fridell
I rollerna: Carina M Johansson, Lasse Beischer, Lisa Lindgren, Mats Blomgren, Johanna Zandén, Emelie Jonsson, Kristian Lima de Faria, Åsa-Lena Hjelm, Shante Shekhanzai, m fl

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2020 Göteborgs Fria