Lysande spel om västerlandets skräck | Göteborgs Fria
  • Robin Stegmar i Produkten
Göteborgs Fria

Lysande spel om västerlandets skräck

Stadsteaterns satsning på Nya Studion börjar redan arta sig; först på plan var Mattias Anderssons mystiska pjäs om miljonprogrammets förort. I fredags var det Sverigepremiär på den brittiske dramatikern Mark Ravenhills helt fantastiska pjäs Produkten.

Ravenhill spelade själv rollen i pjäsens urpremiär på Traverse Theatre i Edinburgh 2005. Regissören Emil Graffman sätter med stor skicklighet Robin Stegmars monolog i spel.

Pjäskonstruktionen är så intrikat att man förundras över både berättelsens och rollgestaltningens mångfald av lager.

Robin Stegmar spelar en filmproducent som för en tilltänkt skådespelerska säljer in, inte bara manuset utan också varenda roll och stunt och hela filmens bärande idé.

I denna film skall en kvinna på ett flygplan plötsligt upptäcka att en mörkhyad man i fåtöljen bredvid hennes är al-Qaidaterrorist. Senare skall hon bli förälskad i honom och snart är filmens dramatiska snurr i full gång.

I en, milt uttryckt, omtumlande mix av orientalism, sexism, främlingsfientlighet och djupt fördomsfull kvinnosyn spelar Stegmar samtliga roller, inklusive sin egen bild av hur kvinnorollen bör spelas. Men han gör det så skickligt att associationerna och producentens bildliga metaforer osökt vävs in i spelets höga och varierande tempo. Som i en mycket dålig b-film, utsökt spelad av en a-skådespelare, vibrerar inte bara bilderna av dramatisk spänning utan också av västerlandets skräckblandade förakt för islams okända världar.

Stegmars spel är helt lysande, ett under av samlad och uttrycksfull koncentration in i minsta rörelse. Med händernas livfullhet understryker han, visar fram, gestikulerar, berättar hur kamerorna är placerade och hur många, hur scenen skall belysas, vilken musik som ligger under. Samtidigt som skildringens överdrifter är väldigt roliga så speglas hela tiden ens egna fördomar både i filmbildernas fantasifulla upplägg och i rollernas gestaltning. Trots Mark Ravenhills knivskarpa ironier fastnar ofta skrattet ett litet stycke ner i halsen.

För vad denne filmproducent ger uttryck för är västvärldens och våra egna bilder av "de andras" liv. Vårt förhållande till detta okända och skrämmande andra löper som en taggig röd lysande tråd genom pjäsens helhet. Det är också pjäsens riktigt stora kvalitet. Missa inte.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.

Fakta: 

Produkten
Scen: Göteborgs Stadsteater, Studion
av Mark Ravenhill
Översättning: Jonas Hassen Khemiri
Regi, scenografi: Emil Graffman
I rollen: Robin Stegmar

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2020 Göteborgs Fria