Politiskt spel utan pekpinnar | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Politiskt spel utan pekpinnar

Även om Vivian Nielsens pjäs Demokrat i högre grad tilltalar intellektet än känslan så utgör Erik Ståhlbergs föreställning på folkrörelseägda Folkteatern en uppvisning i stort politiskt mod.

Första aktens retorik är allt annat än tom; scenerna ställer rätt höga krav på publikens koncentration men om man är alert får man mycket tillbaka av demokratins filosofiska och allmänmänskliga kärna. Mellan pjäsens i förstone torra rader vibrerar en allt starkare dramatisk rörelse kring de idéer som ligger till grund för demokratiska begrepp som ärlighet och solidaritet.

Det handlar om en mördad statsminister, hans dotter och närmaste omgivning lika mycket som om den politiska strateg och grå eminens som bakom kulisserna, på heltid, dragit i de trådar som krävts för att bibehålla den politiska balansen. Texten är mycket associativ, d v s väcker hela tiden nya tankebanor kring det samhälle som växt fram alltsedan morden på Olof Palme och Anna Lindh. Scenbilden är till god hjälp; Annesofie Norns kornigt projicerade film av människor som rör sig över en gångbro, scenbygget av transparenta höghus i vars centrum pjäsen utspelas, figurer och mönster på fondväggen som, utan att dra uppmärksamheten från spelet, bildar ackompanjerande och ständigt fördjupande ekon.

Pjäsen har inga som helst likheter med Nielsens förra succépjäs Den yttersta natten, om konstnärsparet Kröyer och Hugo Alfvén, men det dramatiska hantverket är lika gediget. Ur statsministermordets skissartade ramverk stiger den sörjande dottern Beatrice, hon spelas starkt och rakt av Sanna Hultman, lika rasande som i ett antikt drama, Jakob, pojkvän och dagspressjournalist (Jonas Sjöqvist), och mitt i dramats nav den politiske partistrategen, Evald, vid första anblicken ärrad cyniker, ständigt hunsande sin hustru Anna. Helheten snävas alltmer inåt mot en enda fråga: om det överhuvud taget är möjligt att förena demokratisk strävan med mänsklighet.

Man kunde mycket väl tänka sig att en skådespelare med stor pondus och magstöd gestaltat Evald. Men det är en kvalitet i sig att han spelas av Kim Lantz. Han lyckas förena rollens politiska erfarenhet med den juvenila pojkaktighet som gör det troligt att denne politiske torrboll till sanningssägare mycket väl kan ha bedragit sin hustru, med Beatrices födelse som följd.

Den idépolitiska delen fungerar väldigt bra tack vare att regissören Erik Ståhlberg inte väjer för det kontroversiella utan istället väljer att fokusera på just den centrala frågeställningen. Nielsens pjäskonstruktion är så enkel att den trots deckarintrigen med Ulla Svedins öststatsinfluerade polisutredare, en förgiftad vinflaska, kontakten med Nadia (Elisabeth Göransson) om regeringens inblandning i det fiktiva landet Parakesh, och Jakobs intervjuer för att utröna vem som är mördaren, ändå lyckas fördjupa diskussionen om demokrati kontra människa. Inte minst intressant är att strategen Evald har rätt i så mycket att man verkligen börjar fundera på hur han kommit att behandla sin hustru som han gör. När gärningsmannen så småningom avslöjar sig inser man också hur det gått till när det mänskliga totalt har offrats på demokratins altare. Mycket sevärt.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.

Fakta: 

Demokrat
Scen: Folkteatern, Stora scenen
av Vivian Nielsen
Översättning: Kim Lantz
Regi: Erik Ståhlberg
I rollerna: Sanna Hultman, Jonas Sjöqvist, Kim Lantz, Sara Wikström, Ulla Svedin, Elisabeth Göransson

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2020 Göteborgs Fria