Ahlins novell blir magisk teater | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Ahlins novell blir magisk teater

Masthuggsteatern fyller år och firar med en uppsättning av Lars Ahlins novell Kommer hem och är snäll.

För femton år sedan bildades En annan teater (numera Masthuggsteatern). Rolf Sossnas iscensättning av Lars Ahlins novell Kommer hem och är snäll på Larssons Teater godkändes inte av teaterns konstnärlige ledare. Gruppen valde då att spela pjäsen i en annan lokal, Teater UNO. Vid Masthuggsteaterns 15-årsjubileum i dagarna, har stycket fått en vacker renässans där man både i själva iscensättningen och i skådespelarnas arbete mer än endast anar hur väl årens samlade erfarenhet kommit att förstärka speluttrycket.
Lars Ahlins novell har något filmiskt över sig och Sossnas regi understryker detta, antagligen på samma sätt som när pjäsen ursprungligen gavs, med dansant musik från bokens fyrtiotal. Skådespelarna, Helen Jonsson och Martin Nilsson, sjunger tillsammans med dragspel och trummor, först i foajén, sedan i pjässlutet. Men det fantastiska i Sossnas regi är hur väl han lyckas smälta samman litteratur och teater, utan att någondera behöver stryka på foten. Novellen är lika intakt som i boken; det är bara det att teatern lyfter texten några decimeter över scengolvet.
I Råger Johanssons fina scenbild, ett arbetarhem i centralperspektiv med målade golvplankor strålande ut mot salongen, är inredningen lika sparsmakat antydd som på bokens tryckta sidor. Dörren i fonden är både lägenhetens och berättelsens ingång och utgång, både utsida och insida; denna dörr bidrar starkt till att lyfta fram novellens vardagsrum någonstans i Sverige, en scenisk kvalitet som låter novellen förbli vad den är medan litteraturens gränser luckras upp; berättelsens förlopp sitter nästintill tidlöst i väggarna och orden. Det är teatermagi så stark att jag ryser.
Novellen Kommer hem och är snäll är vad den ser ut att vara. Sören, som just har fått löning och supit till med kamraterna, bryter upp när det är som roligast och går hem till sin Tyra som har väntat på honom i fem timmar. Snäll som han är har han tagit med sig en påse med frukt. Den hjälper inte särskilt mycket; oroligt vandrar han omkring i rummet, utan att ta av sig varken rock eller hatt. Replikernas litterära förtecken färgas genomgående av poetiska pauseringar. I ett rytmiskt och nyanserat spel, som i detta lilla tragikomiska stycke om endast femtio minuter, saknas inte vardagsexistentiella bråddjup.

Fakta: 

Kommer hem och är snäll
Regi: Rolf Sossna
Scenografi: Råger Johansson
I rollerna: Martin Nilsson, Helen Jonsson

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2020 Göteborgs Fria