En laddad krutdurk i samhällets utkanter | Göteborgs Fria
  • Ove Wolf och Julia Marko-Nord i En måste ju leva
Göteborgs Fria

En laddad krutdurk i samhällets utkanter

Jonathan Lehtonens pjäs En måste ju leva har potential till väldig sprängkraft; som tändvätska står de unga kvinnorna längst ned i förortshierarkins botten.

Lehtonens skarpslipade analys av utkanternas könsmaktsordning tecknas med vardagligt nedtonade färger; i Jenny Andreassons regi och Marie Olssons scenografi utspelas pjäsen i ett modernt köpcentrum, med Angered som förebild. På scenens ena sida visas, i modebutikens glasade fönster, några avklädda skyltdockor, alla män.

Men regissören har valt att spela pjäsen helt realistiskt, vilket tyvärr resulterar i att dess inneboende konflikt breder ut sig och splittras istället för att koncentreras, den pratas också fram istället för att gestaltas. Lehtonens text skulle behöva spelas med hårt stiliserad ironi för att tydliggöra pjäsens knivskarpa gränser, inte bara mellan de ungdomskulturer som pjäsen våldsamt låter mötas i köpcentret, utan också mellan generationerna. En annan spelstil hade också krävt några strykningar i texten för att pjäsens veritabla krutdurk skulle uppnå tillräcklig grad av dramatisk kompression.

Scenbilden rymmer fyra spelplatser kring köpcentrets nav, där Minna och Roger rör sig under stadigt upptrappad, meningslös konflikt med Jasmin och Karzan. Rogers pappa Kjelles arbetsplats vid bandet på Volvo och deras lägenhet ligger på ena sidan, på den andra Minnas. Arbetsplatsscenerna där Anders Lönnbro, som Kjelle, rejält tar ut fördomsfulla svängar, mot sin förnöjsamme arbetskamrat Mahmoud och mot sin kvinnliga dito, Lena, tappar i energi. Spelet blir helt kraftlöst av endast upprapade främlingsfientliga floskler som man redan hört till leda; scenen borde stället ha lyfts fram i ett ljus lika skärande bjärt som skyltfönstrens dockor.

På ett liknande sätt drabbas slagsmålsscenerna med dess lätt pinsamma, blodiga realism. Spelscenerna tenderar att alltmer tunnas ut medan jag hela tiden, mellan raderna, skönjer alternativa metoder att gestalta tjejernas och killarnas frustration. Förutom stundtals svåra hörbarhetsproblem under premiären, får skådespelarna klart godkänt, särskilt Josefin Neldén som Minna, Julia Marko-Nord som Jasmin, Kave Foladi som Mahmoud, och Ove Wolf som Karzan.

Fotnot: Denna recension är tidigare publicerad i Bohusläningen.

Fakta: 

En måste ju leva
Scen: Angereds Teater
av Jonathan Lehtonen
Regi: Jenny Andreasson
Scenografi, kostym: Marie Olsson
I rollerna: Kave Foladi, Anders Lönnbro, Julia Marko-Nord, Josefin Neldén, Albin Olsson, Filip Tallhamn, Ove Wolf

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2020 Göteborgs Fria