Strålande spelat men uddlöst hopsatt | Göteborgs Fria
  • Mirja Burlin och Henric Holmberg i Bröllopsbesvär
Göteborgs Fria

Strålande spelat men uddlöst hopsatt

Johan Wahlströms uppsättning av Stig Dagermans Bröllopsbesvär har allt - utom det viktigaste, det burleska folklustspelets motsida av en ångestfylld skräck som är romanens starka underliggande drivkraft. Utan denna töms pjäsen på djupare innebörder och blir flackt och ointressant.

Mirja Burlin sjunger som vanligt helt underbart, Ulf Dagebys musik och sångtexter är vackra och känsliga, och alla skådespelare gör sitt allra bästa, vilket inte vill säga litet i sammanhanget. Lili Rikséns scenografi och kostymer målar stämningsfullt upp pjäsens lantliga miljö. Men inte hjälper det.
Stig Larssons dramatisering, ett val av en räcka spelbara scener ur romanen är nog bra tänkt; man kan skönja brytpunkter mellan vissa scener som regissören sedan, tragiskt nog, valt bort att belysa. Överhuvudtaget är detta en regi som hellre går på räls än söker sig under ytan och in i karaktärernas relationer; sanningen att säga påminner det hela mer om privatteaterns metod att sälja ut sig för minsta lilla skrattsalva. Stig Dagermans tonfall dröjer sig naturligtvis kvar i replikerna, och inte minst i Anita Björks uppläsarröst, särskilt i föreställningens mörknande slutackord. Men hela meningen i att gestalta Dagermans sista roman som tragisk bondkomedi lyser, i Wahlströms uddlösa och ytliga regi, med sin totala frånvaro.
Egentligen är detta ett fantastiskt resursslöseri för här lyser snart sagt alla scenens skådespelare med full låga; se bara på Åsa-Lena Hjelms stadiga och varma närvaro som Hildurs mor, Henric Holmbergs helt magnifika tolkning av den sturige fadern, Mirja Burlins rakt spelade Hildur, Thomas Nystedts imponerande skickliga handlag med rollen som den slirigt bakfulle, sedan alltmer rejält packade, slaktaren Hilmer Westlund. Ta Marie Delleskog som i en soloprestation gör ett sällan skådat och applådframkallande dansnummer som Mary, radiohandlaren Nisse Johanssons moatjé. Nisse själv går inte heller av för hackor med en Sven-Åke Gustavsson på bästa spelhumör, eller Ralph Carlsson som briljerar som bakslug konkurrerande slaktare.
Det är andra gången på kort tid som skådespelarna lyser medan helhetsuttrycket slirar, förra gången gällde det Anna Takanens uppsättning av Den goda människan i Sezuan; det är både sorgligt och pinsamt.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.

Fakta: 

Bröllopsbesvär
Scen: Göteborgs Stadsteater
av Stig Dagerman
Dramatisering: Stig Larsson
Regi: Johan Wahlström
Musik och sångtexter: Ulf Dageby
I rollerna: Åsa-Lena Hjelm, Henric Holmberg, Maria Eggers, Mirja Burlin, Johan Gry, Victor Trägårdh, Thomas Nystedt, Cecilia Wernesten, Jill Ung, Martin Wallström Milkéwitz, Ralph Carlsson, Eivin Dahlgren, Sven-Åke Gustavsson, Marie Delleskog, Gabriella Eklund Pelle Evertsson/Marcus Riksén

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2020 Göteborgs Fria