• Dramatiker och regissör Farnaz Arbabi vänder på historien i Mobergs tidlösa klassiker.
Göteborgs Fria

Rasande vacker, effektiv teater om vår tids utvandrare

Farnaz Arbabis version av Utvandrarna, som nyss spelades på Pustervik på Riksteaterns, är verkligen värd att se, skriver Anders Thuresson i sin recension av föreställningen.

Upplev hela din sorg och smärta i att resa från ett land där du, av olika skäl, inte kan stanna, till vårt drömomspunna rike, Sverige! Helt genialt ställer Arbabi språk mot språk; här ställs bosniska, svenska, ryska, engelska, persiska och ukrainska, plus olika varianter av Astrid Lindgrens "rövarspråk", mot Vilhelm Mobergs ursvenska Utvandrarsvit om fyra bokband. Svenskarnas resa till Amerika, ställs mot andra kulturers resa från armod och fattigdom till det hägrande landet av mjölk och honung, Sverige.
Inte minst frapperande i Arbabis synnerligen genomarbetade regi är olika tiders sätt att betrakta oss människor; Amerikas, på den tiden generösa, mycket välkomnande inställning ställs mot nutida svensk rationalism. Idag börjar USA bygga murar och stängsel mot mexikanska invandrare. Kort sagt väcker Arbabis tolkning en hel del starka känslor.
Karl Oskar och hans Kristina utvandrar här från Bosnien till Sverige, från ett lika litet hemman som den gången i Ljuders socken. Föreställningens fråga utgår från vad som hade hänt dem om de hade kommit till Sverige som invandrare idag. I lag med färdkamraterna, som fylls på längs vägen, reser de i täckt lastbil den långa vägen till Sverige.
Allas bakomliggande bevekelsegrunder redovisas i talande scener; Robert och Arvid som flytt från ett barnhem, den frälste Danjel som anländer till Sverige, bara för att nästan omedelbart bli träffad av Lasermannens röda dödande ljuspunkt. Ulrika som med dotter flyr från ett land i fullständigt kaos. Bilens last av flyende utvandrare hinner bli avsevärt mer än endast ytligt bekanta under en lång resa, oavbrutet på pass mot vägarnas ojämnheter.
Arbabis regi tar naturlig utgångspunkt i Karl Oskar och Kristina, men är på en och samma gång lika intresserad av allas inre och yttre resor. Ta bara parets, under resans början, trevande kontakt med Robert och Arvid, som sedan sakta men säkert under föreställningens gång djupnar så stadigt att deras ljusa dröm om den kapitalistiska lockelsens konsekvenser i drömlandet Sverige, ändar i samfälld sorg. Lockad av bärens gula guld på de norrländska myrarna dör kamraten Arvid av ren utmattning. Det är så starkt att tårarna bara kommer trillande. Samtidigt står där Mobergs text vackert projicerad mot scenbildens enkla plastade sättstycken.
Mobergs ord genomsyrar Arbabis omvända version så genomgripande att hans litterära och jordnära skildring lyfter fram och understryker människornas utsatthet. Jag kan svårligen tänka mig ett bättre sätt att skildra en solidarisk syn på hur vi vill leva med barn, barnbarn och efterkommande, i ett land som ser oss som en tillgång och inte som en belastning.
Föreställningens scenlösningar är genomgående lika enkla som drastiska; det är helt enkelt rasande effektiv teater, inte bara i de stadigt etablerade motsatslägena mellan Vilhelm Mobergs epos och Farnaz Arbabis nutida tolkning. För varje ny situation sätts relationerna på spel redan från början, i rollernas placeringar på scenen; i tyst, lyssnande läge vid sidan, i mörker, medan någons historia spelas upp mitt ute på golvet - i barnhemmets hyllplan; sovplatser på samma nivå som i lastbilsfärdens utsatta rum - från det som vi kallar hemma, till vars och ens hett förväntade mål.
Vad är detta, om inte en berättelse om hur du och jag egentligen vill ha det i våra liv, i en så praktisk och starkt känslomässigt bottnad, solidarisk uppsättning att jag nog aldrig någonsin sett dess like.

Fakta: 

Utvandrarna
Scen: Pusterviksteatern
fritt efter Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna, Sista brevet till Sverige av Vilhelm Moberg Dramatisering, bearbetning, regi: Farnaz Arbabi Dramaturg: Lena Fridell
Scenografi, kostym: Jenny Kronberg
Musik: Lars-Eric Brossner
Ljus: Mattias Jonsson
Mask: Erika Nicklasson Animationer, grafik: David Giese/Alphaville
I rollerna: Elmira Arikan, Mina Azarian, Olof Bergström, Ali-Reza Modjallal, Peter Perski, Iso Porovic, Susanna Santrac, Helena Thornqvist, Johannes Wanselow, Catherine Westling

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Göteborgs Fria

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Göteborgs Fria

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Göteborgs Fria

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu