En diktator med föga medkänsla | Göteborgs Fria
  • Foto: TT

En diktator med föga medkänsla

Det finns fortfarande en del personer som uppskattar Lenin, det han gjorde och det han skrev: små vänstersekter, trotskister och en del vänsterpartister. Dessvärre, om man ska tro Göran Dahl, som påminner oss om varför Lenins tankar inte har något vettigt att ge i dag.

Vladimir Iljitj Uljanov, bättre känd som Lenin, föddes den 22 april 1870 och dog den 21 januari 1924 och kan utan tvekan räknas till 1900-talets alltför många tyranner. Som marxist var han ganska medioker: han tillförde inte kärnan i Marx arbete – kritiken av den politiska ekonomin – något alls. De av Marx arbeten som han lusläste var Kommunistiska manifestet (som han översatte till ryska) och skriften om Pariskommunen 1871. Pariskommunen såg Marx (och Lenin) som ett förverkligande av idealen.
Från manifestet hämtade han idén om klasskampen som historiens motor som driver fram historiens slutmål: det klass- och statslösa tillståndet. Utan tvekan är han mer ”engelsian” än marxist (en skillnad som S-E Liedman har påtalat i sin omfångsrika Marx-biografi Karl Marx: en biografi, Bonniers, 2015).

Välbärgad medelklass

Hans tidiga liv vet vi inte så mycket om. Men han kom från en någorlunda välbärgad medelklassfamilj, släkten var tidigare livegna men medlemmarna flyttade uppåt socialt och ekonomiskt. 1887 avrättades hans bror för revolutionära aktiviteter och Lenin valde att gå i hans fotspår.

1887 började Lenin studera juridik i Kazan men relegerades snabbt efter att ha deltagit i illegala demonstrationer. Men han lyckades ändå till slut med att ta en examen i juridik. Under 1890-talet arbetade han också som jurist.

Hans radikalisering fortskred. Det blev ett problem att tillämpa Marx på och i Ryssland – det var fortfarande ett efterblivet land med låg industrialisering. Proletariatet – revolutionens subjekt – fanns inte som den starka kraft som behövdes.

Men han köpte inte narodnikernas (en populistisk rörelse med stöd av många bönder) lösning: att det var möjligt att fullt ut genomföra socialismen i ett agrarsamhälle. I stället gick han med i det ryska socialdemokratiska arbetarepartiet 1893, ett parti med fasta rötter i marxismen. Han påbörjade efter detta sina många resor i Europa, Schweiz för sin dåliga hälsas skull, Paris och Berlin. Han begick diverse smärre olagligheter och 1897 dömdes han till tre års förvisning i Sibirien. Han fortsatte att tänka, skriva och läsa där. Och han hade många politiskt likasinnade som tilläts besöka honom.

Efter att förvisningen tagit slut följde ständiga resor i Europa, ibland på grund av påtvingad förflyttning: Schweiz, Paris, München, London, Finland och andra platser. 1902 i London mötte han för första gången Leo Trotskij. Runt 1905 insåg Lenin att det inte räckte med privata donationer för att bygga upp ett professionellt revolutionärt parti.
Bankrån kunde inbringa betydligt större summor. Och man påbörjade sådana, med Stalin som en av ledarna. De möttes bland annat i Kraków under en av Lenins exiler 1913 och Lenin ska då ha beskrivit sin besökare som ”den underbare georgiern”.

I Vad bör göras? (1902) framgår att arbetarna gjorde Lenin besviken, de var bara intresserade av lönehöjningar och förbättringar inom det rådande produktionssättets ordning, de bar enbart på ett ”fackföreningsmedvetande”, de saknade revolutionära insikter. Just detta, menade Lenin, nödvändiggör ett parti som kan sin Marx, Engels och Lenin (det som senare blev officiell doktrin i Sovjetunionen: ”marxismen-leninismen”). Elitpartiet, professionella revolutionärer som tar makten med noggrann planering och våld om så krävs.
Partiet splittrades 1903 i bolsjeviker (majoriteten) och mensjeviker (minoriteten). De senare utgjorde högerflygeln inom den ryska socialdemokratin. De förespråkade, till skillnad från bolsjevikerna, att arbetarklassen skulle ta makten i demokratiska, parlamentariska val och på grund av sin numerära styrka vinna valet.

Revolutionerna

Efter ”februarirevolutionen” (enligt den gamla julianska kalendern – i den numera allmänna gregorianska kalender var det i mars) efter tsarens abdikation tillträdde den ”provisoriska regeringen” med Kerenskij i spetsen, fria val skulle hållas senare under året. Och Lenin reste i plomberad vagn genom Tyskland, vidare via Stockholm, Haparanda/Torneå och Helsingfors hem till Ryssland.

Bolsjevikerna blev stora i valen, man gick till val på slagorden ”Fred, jord och bröd! Ned med den provisoriska regeringen! All makt åt sovjeterna”. Fred, jord och bröd behövdes på grund av den slagna och uttröttade armén, jord och bröd åt en svältande befolkning.

I valet under sommaren fick bolsjevikerna bara en fjärdedel av rösterna men i oktober anslöt sig mensjevikerna och Socialrevolutionärerna (ett agrarsocialistiskt parti) sig till bolsjevikerna för att arbetar- och soldatråden skulle få all makt. Och den 25 oktober/7 november ansåg Lenin att tiden var mogen för att ta makten.

Sovjetunionen kommer till

Det av sovjeter styrda pansarskeppet Aurora avlossade skott mot S:t Petersburg/Petrograd och röda trupper intog Vinterpalatset där de sista trupperna trogna den provisoriska regeringen befann sig. Inget blod flöt och Lenin och partiet hade nu makten i en ny republik som 1922 döptes till Sovjetunionen. Man slöt fred med Tyskland i Brest-Litovsk, och hoppades nu på en proletär världsrevolution som man såg som nödvändig för en lyckosam omvandling av Ryssland.

Under 1919 fanns kortvariga sovjetrepubliker i Ungern och München, men de slogs snabbt ner, och i Finland lyckades inte de röda att segra i inbördeskriget. Åren efter 1918 fördes en rad inbördeskrig mellan den av Trotskij mobiliserade Röda armén och inhemska vita krafter, britter, tyskar med flera.

Rekryteringen skedde från de grupper där bolsjevikernas stöd var som starkast: de fattiga i städerna, bönderna och soldaterna. Samma år bytte man namn till Ryska kommunistpartiet. Först 1922 var krigen slut.

Under tiden hade Lenin sett till att centralisera makten genom ”demokratisk centralism”, han var nu den oomstridde ledaren. Till slut blev det alltså inte all makt åt sovjeterna utan till Kommunistpartiet, i sista instans Lenin, som var den oomstridde ledaren. Banker nationaliserades, jord gavs till bönderna, åtta timmars arbetsdag infördes, kvinnornas rättigheter stärktes med mera.

Men problemen var jättelika: framför allt livsmedelsbristen. Lenin skyllde detta på ”kulakerna” (storbönderna, som Stalin tio år senare försökte utplåna fysiskt). Den ”röda terrorn” inleddes, Lenin gav order om att skjuta alla misstänkta svartabörshandlare och andra ekonomiskt kriminella. Terrorn utfördes av den nya hemliga polisen, ”tjekan” (som senare blev KGB). Koncentrationsläger började byggas, de som senare blev Gulag.

Akuta ekonomiska problem

1920 började problemen inom ekonomin bli akuta, svält och massdödlighet rådde, och Lenin beordrade en total helomvändning: den ”nya ekonomiska politiken” (NEP) återinförde marknadsekonomin inom en rad områden. Lenins hälsa hade alltid varit svag och under 1920-talet var han på grund av detta ofta frånvarande. Den 21 januari dog han efter ett slaganfall, 53 år gammal. Det mesta talar för att han tänkt sig Trotskij som sin efterträdare men det blev den före detta ”folkkommissarien” och senare partisekreteraren Josef Stalin som tog över. Om honom hade Lenin sina allvarliga dubier. I Lenins så kallade testamente från 1923 står bland annat följande att läsa:

Kamrat Stalin har sedan han blev generalsekreterare samlat obegränsat med makt i sina händer och jag är inte säker på att han alltid kommer att kunna bruka den makten med tillräcklig försiktighet.

Detta var kanske de enda vettiga ord som Lenin skrev, tillsammans med hans filosofiska bok om Hegels dialektik (där vi kan läsa att ”man kan inte förstå Marx utan att förstå Hegel”). Men glöm ”historiematerialism” och ”dialektisk materialism” som av rättroende anses som orubbliga lagar men som är engelsianska vantolkningar av Marx.
Glöm inte Marx ”ekonomikritik”, det vill säga hans briljanta analyser av kapitalismens sätt att fungera, i de skrifter som ingår i Till kritiken av den politiska ekonomin (Kapitalet, Grundrisse med flera)!

Men glöm despoten Lenin överhuvudtaget, han var en mördare och diktator med föga medkänsla för andra.
 

Rekommenderade artiklar

Alienationens pris

Alienation eller förfrämligande betecknar som begrepp verkliga eländen – att vi blir främmande inför det som vi åstadkommer i våra arbeten, för varandra, för jorden med mera. Men begreppet har sina problem, menar Göran Dahl.

Klaner, tribalism och neotribalism

Från höger varnas för att primitiva stamsamhällen har fått fotfäste i vårt samhälle. Men lever många människor i västvärlden inte redan i ett sådant? Göran Dahl reder ut begreppen.

Vad ska vi med EU till?

”Ett ödesår för unionen och Europa” var rubriken på huvudledaren i Sydsvenskan den 7 januari 2019. De interna påfrestningarna är stora och en av de allra största medlemmarna håller frenetiskt på att försöka ta sig ur. Hur ser EU:s framtid ut? Göran Dahl har läst två böcker om EU.

Inkluderandets konst

Sophia Alexandersson är konstnärlig ledare och verksamhetschef på Sharemusic & Performing Arts, med sin bas i Gränna, en kreativt experimenterande verksamhet och nätverk, både nationellt och internationellt.  Ingeli Aalto har träffat henne.

”Jag har totalt förändrat mitt förhållande till kroppen”

I vårt samhälle syns tjocka personer mest i media när det vankas viktnedgång eller larmrapporter. Fördomarna och föreställningarna kring den tjocka kroppen är många. Det vill den kroppspositiva rörelsen ändra på. Efter ett gäng år och många tongivande röster märks små men tydliga framsteg. Jessica Johansson har träffat Karin ”Kajjan” Andersson.

© 2019 Göteborgs Fria