Inledare


Valdemar Möller

Ge människor en andra chans

I förra veckan kom beskedet att hamburgerkedjan Max avbryter sitt samarbete med Djurens rätt om införandet av en veganmärkning. Detta på grund av att, som Christoffer Bergfors, vice koncernchef på Max, uttrycker det, ”vissa associationer runt organisationen bakom märkningen lett till starka negativa reaktioner”.

Det står givetvis Max fritt att samarbeta med vilka de vill men det är beklagligt att de drar sig ur – inte, som det verkar, av egen övertygelse utan på grund av påtryckningar från andra. Det är dock inte särskilt förvånande att detta kommer nu, efter GP:s och SVT:s så kallade granskningar av djurrättsrörelsen har det pågått ett massivt drev mot djurrättsaktivister från både media och jordbrukare. Som vanligt i drev så sveps alla med.

I Djurens rätts fall verkar det inte spela någon roll att organisationen tar starkt avstånd från alla typer av våld och olagligheter. Inte heller verkar det spela någon roll att de personer som är anställda av Djurens rätt och som har begått brott begick dem för många år sedan, innan de anställdes. Ingenstans står heller vad brotten handlade om eller vad straffet blev. I den mediala logiken klumpas alla samman till livsfarliga djurrättsterrorister.

LRF:s ordförande Palle Borgström säger till att SVT att det är bra att ”Max har tagit sitt förnuft till fånga” och att det är svårt att lita på organisationer som har anställda som har blivit dömda för brott. Frågan är om LRF själva, eller de flesta andra större organisationer, inte har någon anställd som någon gång begått ett brott?
Det mest bekymmersamma med detta tycker jag dock är att det så väl speglar vår samtids moralistiska krav på organisationer och politiker. Det räcker inte med att själv ta avstånd från våld och illegala handlingar, för att bli accepterad i offentligheten får man överhuvudtaget inte ha haft något samröre med någon person som någon gång i livet har begått en brottslig handling. Det är en hållning som lätt kan få absurda uttryck.

Det är inte så länge sedan kulturminister Amanda Lind fick kritik för att hon i ett Facebook-inlägg hyllade gröna ministrar som gått före henne och då bland annat räknade upp Mehmet Kaplan, ministern som fick avgå 2016 för att han synts på bild tillsammans med den högerextrema turkiska organisationen Grå vargarna.

Det är rimligt att ifrågasätta Kaplans omdöme och vad han gjorde på festen med Grå vargarna, men man ska komma ihåg att det rörde sig om en incident och att det inte finns något annat som tyder på att han skulle ha haft några antidemokratiska uppfattningar. Vad som däremot inte är rimligt är att ifrågasätta Amanda Lind för att hon långt senare nämner Kaplan i ett inlägg om tidigare ministrar som kämpat för att få igenom Miljöpartiets politik. Det är en ”guilt by association”-logik som tyvärr blir allt vanligare.

Det finns massor av exempel på politiker och företrädare för stora organisationer som tvingats avgå på grund av felsteg som de har gjort. I en hel del fall har avgångskraven varit rimliga, men allt för ofta har det skapats drev som helt saknat proportioner. Självklart ska media granska politiker, företag och organisationer. Och självklart ska vi lyfta fram saker som kan anses problematiska. Men det finns en balansgång där som jag tror är väldigt viktig att vara medveten om. När vi granskar måste vi också göra en helhetsbedömning och våga vara nyanserade.

Men i drev försvinner alla nyanser, oavsett vad en person gjort tidigare har det ingen betydelse om en råkar fälla ett klumpigt uttalande eller begår något misstag, ens eftermäle kommer då alltid att bli synonymt med det där felsteget.

Vi måste också diskutera hur länge en person som begått ett brott ska ha förbrukat sina möjligheter att delta i offentligheten. Givetvis handlar det om graden av brott och vad syftet var. Men som princip tror jag det är viktigt att kunna ge människor en andra chans. Sist men inte minst måste vi diskutera i vilken utsträckning företag och organisationer ska ta ställning till vad deras företrädare och anställda gör eller har gjort på fritiden, vilka Facebook-sidor de gillar eller vilka sammanhang de medverkar i. Risken är stor att vi går mot ett totalitärt samhälle där anställda tvingas att svära fullständig lojalitet med de företag och organisationer som de jobbar för och där de aldrig får uttala sig i kontroversiella frågor eller medverka i politiska sammanhang. Det är ett samhälle som i alla fall jag inte vill se.

Vi behöver inte mer moralpanik. Vad vi behöver är fler organisationer, företag och politiker som vågar ta ställning och stå för vad de tycker.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu