Apokalypsen är tillbaka | Göteborgs Fria
  • Foto: Johan Nilsson / TT

Apokalypsen är tillbaka

För några veckor sedan rapporterade Fria Tidningens Valdemar Möller från Filmfestivalen i Göteborg som gick i undergångens tecken. Nu har SVT börjat sända sin dokusåpa Nedsläckt land som också finns på SVT Play i sin helhet. Jerker Jansson har studerar genren och sett de första avsnitten av serien.

Två grupper människor som ska bo i tolv dagar i antingen en modern villa eller ett gammalt torpliknande hus efter ett massivt elavbrott. Det handlar inte om en fullfjädrad apokalyps. Inga zombier eller utomjordingar. Ingen atomvinter. Bara en rätt rimlig oro.

I serien används en solstorm som förklaring till nedsläckningen. Inte en helt osannolik orsak till samhällelig kollaps. Solen skickar ständigt ut partiklar och strålning som kan påverka elektronisk utrustning. Om energin blir tillräckligt stor samlas den till en storm och kan störa ut viktiga funktioner i samhället.
I värsta fall stannar allt upp. Ingen el, vatten, radio, teve, internet. Hissar som står stilla. Redan innan några timmar har gått kommer livet att bli väldigt besvärligt för oss. Det vet alla som varit med om ett vanligt strömavbrott.

Carringtons solstorm

År 1859 inträffade det som brukar kalla Carringtons solstorm eller supersolstormen. Den brittiske astronomen Richard Carrington såg ett enormt utbrott på solen som följdes av en solstorm på jorden 17 timmar senare. Stormen ledde till problem för telegrafister, kablarna sände ut gnistor och deras papper började brinna, annars fanns det ingen elektronisk utrustning som kunde störas.
Solstormarna sker hela tiden. Man räknar med att stormar som är lika kraftiga som Carrington sker 1,2 gånger per sekel. I snitt en gång under en människas levnad. Senaste riktigt starka utbrottet skedde 2012, men då var jorden på andra sidan solen. Ren tur. Det är både möjligt och troligt att vi kommer att få uppleva någon form av samhällskollaps. Hur svår den blir är svårt att förutspå.

Katastrofsåpor

Operation Robinson, ett svenskt teveformat utifrån en brittisk idé, var först på banan. Släng ut ett gäng människor i vildmarken och se vad som händer. Enkelt och billigt. Vad klarar en ”vanlig människa”?
Med tiden blev överlevnadsmomentet mindre viktigt och tävlandet tog över hela fokuset.
Enskilda deltagare blev superkändisar, oftast på inga andra meriter än sin personlighet.
Formatet spreds över hela världen och fick med tiden konkurrens av andra och alltmer avancerade upplägg. Problemet är bara att det aldrig blir överlevnad på riktigt. Självklart tillåts ingen svälta ihjäl och vem som helst som deltar kan när som helst åka hem. Det är tufft att bara käka ett par gånger i veckan, men så länge som man har vatten, får sova och kan hålla sig varm och torr är några veckor inte en fråga om liv och död för en annars relativt frisk person.
För det mesta blir det snarare till socialpsykologiska övningar. Inte det minsta ointressant i sig. När en grupp människor samlas under tuffa förhållanden sätter processer igång som är ganska lätta att förutspå. Vi beter oss ganska förutsägbart i pressade situationer, oavsett om vi är på egen hand eller i grupp.
Många av serierna lämnar en bitter eftersmak. De utgår ifrån att människan har rätt att bete sig hur som helst ute i naturen. Behandlar djur som spelbrickor i ett grymt spel. Ett gäng välgödda västerlänningar får gärna leka skeppsbrott om de vill och riskera sina egna liv, men när produktionsbolagen till och med smugglar in grisar för att deltagarna ska få jaga dem blir det bara cyniskt och fult.
Överlevnadssåporna blir på så sätt också en oavsiktlig berättelse om det som är snett med världen i dag. Problemen som var med och skapade kollapsen kommer att följa med in i det nya samhälle vi försöker att bygga. Det blir en av de viktigaste uppgifterna för oss.

Viktig som vatten

En slutsats jag drar av alla säsonger av överlevnadsteve jag har sett är att det finns ett typiskt förlopp för hur människor beter sig åtminstone i sådana situationer. Tevekameror och produktionspersonal påverkar självklart folk men det är svårt att iaktta utan att iaktta.
Efter den första förvirringen brukar till exempel en person stiga fram och leda utan att ha blivit ombedd. Det är ofta en man som ser det som självklart att han har de rätta egenskaperna för att ta hand om situationen.
Den personen är sällan kvar som ledare efter några dagar, ersätts efter konflikter med en informell ledare eller en som väljs.
De sociala processerna är faktiskt mer energikrävande än själva kampen för överlevnad, i synnerhet i början. Den lilla gruppen ägnar massor av energi åt små dragkamper om makten som ofta leder till misslyckande. Mot slutet av vistelsen är det påtagligt hur lite de egentligen behöver arbeta för att få ihop det de behöver. Mycket beroende på att de har lärt sig sin omgivning bättre, men också för att gruppen har hittat rätt.

Men helheten då?

Överlevnadssåporna är otroligt spännande ur ett antropologiskt, psykologiskt och inte minst ideologiskt perspektiv, men de saknar ofta analys, drar inga egentliga slutsatser av det som händer med människorna i dem.
Det verkar SVT vilja ändra på. De två grupperna i de två husen inser snart efter att strömmen har gått att det är tvungna att hitta på något för att klara sig. Långsamt går det upp för dem att det är det som är deras uppgift. Den processen och andra förklaras av olika experter.
I zombieserier plundrar folk mataffärer, men det är ingen långvarig källa till mat. Redan efter något dygn börjar maten i kylar och frysar att förstöras, berättar en affärsinnehavare. Ingen vill hålla särskilt stora lager.
När deltagarna reflekterar över att de faktiskt handlar vad de behöver varje dag och inte har nåt hemma för morgondagen sätts det i relation till samhällets matförsörjning i texter och expertmedverkan.
Hälften av det vi äter är importerat, får jag lära mig. De enda varor vi är helt självförsörjande på är spannmål, socker och morötter. Men utan ett fungerande transportsystem blir det svårt att baka morotskaka.

Bara elektriska pengar

När jag arbetade som mopedbud i en livsmedelsaffär brukade en kund alltid skoja till det när han skulle betala:
– Jag har bara hårda pengar. Det betydde att han bara hade mynt.
I dag skulle han nog skämta om att han bara hade elektriska pengar. Ingen vill ha kontanter längre, förutom i miljöer där man sysslar med svarta pengar. Även om det skulle finnas varor i affärerna skulle vi inte kunna köpa dem ens om vi har kontanter. Ingen håller längre priser i huvudet, allt ligger i datorer uppkopplade till det stora molnet.
Redan efter några dagar kommer det att vara nödvändigt att hitta mat som inte kommer från affären. Men som befolkning har vi inte en chans att klara oss på egen hand särskilt länge. Det går inte ihop sig. Det tar lång tid att odla upp en trädgård. På vintern är det omöjligt. Det krävs samhällsplanering, reservsystem på i det närmaste stenåldersnivå, ett elektroniskt lås kan stå mellan befolkningen och svält.
Det är förtjänstfullt av SVT att ta ett helhetsgrepp.
Public service är satt under hård press från krafter som ogillar systemet av ideologiska skäl. Just sånt här är perfekt allmänteve.
Lagom mycket folkbildning och en respektfull, men inte sentimental, hantering av medverkande gör att jag kommer att sitta spikad framför varje avsnitt.
JERKER JANSSON

Rekommenderade artiklar

Autism för nybörjare

Autism awareness month har utropats av amerikanska handikapporganisationer. Man hoppas kunna höja medvetenheten om att det finns människor bland oss som på vissa plan fungerar fundamentalt annorlunda än majoriteten i den neurotypiska världen. Jerker Jansson har i praktiken en fot i båda världarna och vill försöka ge en möjlighet till förståelse för hur det känns

Haggans ilska

Haggan är farlig för att hon inte har något att förlora. Men kanske är samtiden äntligen redo att ta henne på allvar. Aase Berg har låtit henne tala till punkt i sin nya bok, den första delen i en bokserie om olika kvinnoroller. Jessica Johansson har träffat henne.

Rinkebysvängen, Yakumbé och en halling

Det bullrar ordentligt på Skeppsholmens folkhögskola i Stockholm. Slagverksgruppen Yakumbé repar inför släppfesten för nya cd:n Rinkebysvängen. Jerker Jansson som har fått lyssna på skivan i förväg gör ett besök mitt i förberedelserna.

Ett radikalt kulturbegrepp

I decennium efter decennium har politikerna tilllämpat en politik som har lett till att de ekonomiska klyftorna ökar snabbt och till att stora grupper har hamnat på undantag. Ett prekariat har bildats som aldrig kommer in på arbetsmarknaden ordentligt utan studsar mellan bidrag, socialförsäkringar och korta, lågbetalda eller svarta jobb.

© 2019 Göteborgs Fria