Alienationens pris | Göteborgs Fria
  • Industrialiseringen av kapitalismen har lett till att vi alltmer tappar kontakten med resultatet av vårt arbete vilket i förlängningen leder till att vi förlorar kontakten med oss själva enligt marxistiskt teori och Göran Dahl. | Foto: Jurek Holzer/SvD/TT

Alienationens pris

Alienation eller förfrämligande betecknar som begrepp verkliga eländen – att vi blir främmande inför det som vi åstadkommer i våra arbeten, för varandra, för jorden med mera. Men begreppet har sina problem, menar Göran Dahl.

En och annan kanske minns Gunder Häggs (senare Blå tåget) sång Alienation med bland annat de här sångraderna: Storebror är dum Alienation! Världen är så stor! Alienation! Världen är så stor, och jag står och ser den! Världen är så stor! Alienation! Jag är alienerad, jag är alienerad! Alienation! Alienation, värker i mitt huvud! Jag är alienerad, jag är alienerad!

Sångtexten är en ironisk kommentar i en tid när det gick inflation i ordet, det var en universalförklaring. I slutet av 1960-talet och under 1970-talet var det vanligt att vänsterfolk skyllde i princip allt på den av kapitalismen orsakade alienationen. Men efter det har begreppet använts alltmer sällan, för att under de allra senaste åren ha återvänt i samhällsvetenskaplig forskning och debatt. Och det går att skönja en politisk relevans. Men först några rader om begreppets uppkomst.
Det var den tyske filosofen G W F Hegel (1770-1831) som först utvecklade begreppet i dess moderna betydelse, och den unge vänsterhegelianen Karl Marx (1818–1883) som kom att utveckla det. Även hos de tyska romantikerna (Fichte, Schelling med flera) var det en vanlig föreställning. Men det rör sig här primärt om Marx så kallade ungdomsskrifter, de filosofiska texter som han skrev i mitten av 1840-talet. Men det rör sig här primärt om Marx så kallade ungdomsskrifter, de filosofiska texter som han skrev i mitten av 1840-talet. Marx så kallade ekonomisk-filosofiska manuskript, författade i Paris under 1844, utgavs 1932 men blev mer allmänt kända först under 1960-talet, i Sverige inte minst genom Sven-Eric Liedmans försorg – se till exempel En värld att vinna och Människans frigörelse: Ett urval av Karl Marx skrifter, båda utgivna på Bonniers). Många tyckte sig här se en humanistisk Marx som ville befria oss från förfrämligandet, få oss att känna oss som oss själva i ett efterkapitalistiskt samhälle. Och som sagt blev begreppet populärt under sent 1960-tal och under 1970-talet. Vi var många sociologistudenter som läste Joachim Israels utmärkta lärobok Alienation: från Marx till modern sociologi, Stockholm: Rabén & Sjögren (1968, även i engelsk översättning). Dessutom gjorde Herbert Marcuse (1898–1979), centralgestalt inom den så kallade kritiska teorin eller Frankfurtskolan, ett stort nummer av den unge Marx tankar i Den endimensionella människan (svensk översättning Stockholm: Aldus/Bonniers, 1968). Marxister som Georg Lukacs och existentialisten Jean Paul Sartre avvände det flitigt. Viktiga sociologer berörde fenomens fast med andra begrepp: Max Weber – som talade om ”rationalisering”, att världen blir ”avförtrollad”, allting kan kalkyleras och planeras – och Georg Simmel som skrev en tegelsten om penningen, hur den objektiverar något kvalitativt.

Mänsklig natur

Men begreppet bygger på ett minst sagt problematiskt antagande: Vad är det vi är främmande för? Svaret på den frågan bygger på den franske filosofen Jean-Jacques Rousseaus (1712–1778) tankar: att det finns ett ursprungligt mänskligt naturtillstånd som vi förvisso inte kan återvända till, men genom rätt uppfostran kan vi lära oss att undvika att lyda de krav som samhället ställer på oss. Alltså en föreställning om att det finns en egentlig ”mänsklig natur”. Och det är denna föreställning som den unge Marx bygger sina tankar om alienation på.
Även hos nazistiska filosofer och sociologer finns liknande föreställningar. Filosofen Martin Heidegger (1889–1976) skriver, något förenklat, om den moderna civilisationens brist på autenticitet och behovet av att förstå vad vi är och vad vi inte är (han använder dock inte begreppet alienation). Sociologen Arnold Gehlen (1904–1976) utgav 1904 boken Der Mensch. Seine Natur und seine Stellung in der Welt. Den är ett försök att komma fram till vad Människan ”egentligen”, i grund och botten, är. Gehlen menar, något han kom att utveckla efter kriget som en avnazifierad konservativ teknokrat, att den ”vanliga” människan inte är förmögen att förstå och påverka det komplexa moderna samhället. De komplexa problemen ska lösas av experter i de etablerade institutionerna. För övrigt kan jag tillägga att dessa båda män ingalunda bara har skrivit rappakalja, speciellt Gehlen gjorde en del viktiga iakttagelser.

Påtvingad exil

Det som förenar Rousseau, den unge Marx och de två tyska nazister jag nämnt är deras tro på att det finns en sann mänsklig natur som vi har fjärmats ifrån. Vilket som jag, och många andra, ser som problematiskt. Och det verkar även till exempel Marx ha insett: den äldre Marx, den som skrev Kapitalet, övergick till att i stället tala om till exempel ”varufetischism” – om hur pengar och varor och kapital verkar ha magiska egenskaper. Till exempel kan vi se det i uttryck som att ”pengar arbetar”. Han tänker på olika former av fetischism och fantasmer, alla effekter av det kapitalistiska produktionssättet.
Att känna sig alienerad kan även bero på en påtvingad exil: de ungerska filosoferna och samhällsvetarna Karl Mannheim och Georg Lukács är lysande exempel på detta. Men då är vi inne på migrationsfrågan och möjligheterna till globala lösningar. Och det är en annan fråga.
Men nu har diskussionen återuppväckts, två nyare böcker tar upp begreppet på nytt: Rahel Jaeggi Alienation, Columbia University Press, 2014, och Hartmut Rosa Resonanz: Eine Soziologie der Weltbeziehung. Frankfurt am Main: Suhrkamp, 2016 (denna tegelsten ska snart komma i engelsk översättning).
Rahel Jaeggi behandlar i sin bok mest Marx och Heidegger som utgångspunkter och är i huvudsak filosofisk. Hon beskriver alienation som tre olika saker:
• relationslöshetens relationer
• att leva livet som ett främmande liv
• alienation som ett stört tillägnande (appropriation).
I mångt och mycket ser hon alienation som ett etiskt problem. Det är helt enkelt fel när vi lever i en värld där vi inte känner oss hemma och som vi inte kan påverka, maktlöshet. Bristen på transparens är en annan sida av maktlösheten. Lösningen för Jaeggi ligger i tillägnandet, att kunna ta till sig den roll som har tilldelats en, att tillägna sig sin personhood (ungefär faktumet att vara en person med tillhörande personlighet). Men i det stora hela menar jag att Jaeggi helt missar det som Marx var inne på – hur våra arbeten påverkar oss, ja hon nämner vad jag kan se ”kapitalism” en endaste gång i boken. Frågor om ekonomi och makt behandlas knappt.
Hartmut Rosa har en helt annan ingång. I stället för att ta sig an alienation vill han skissera dess motsats, som han benämner ”resonans”. Resonans kan till exempel äga rum (här talar jag utifrån egna erfarenheter) när en författare upplever ”flow”, att det rullar på, man känner sig engagerad och berörd och vill berätta något angeläget. Att uppleva ett slags klangbotten för det vi gör, läser, skriver och tänker.

Omfördelning

Icke-alienation, resonans, är att känna sig hemma i vår värld som den snart kommer att se ut: robotisering, AI med mera.
Rosa räknar sig själv som en del av den kritiska teorin (Marcuse med flera) och är således vänstersocialist. Han har tidigare intresserat sig för accelerationen av tiden (se hans bok om tid i svensk översättning: Acceleration, modernitet och identitet. Göteborg: Daidalos, 2014). För honom kännetecknas den samtida kapitalismen som besatt av tillväxt, acceleration och innovationer. Han menar att farten inte är ett problem i sig, den blir ett problem när den leder till alienation. Och alienationen har uppstått med kapitalismen. Som vänster är han för omfördelning och jämlikhet, men han menar att en framgångsrik kamp för detta förutsätter en kamp mot alienation, för resonans. Om den är lyckosam, ja då öppnas det upp för icke-instrumentella och lyckade möjligheter för interaktion med andra. Att vara delaktig i ett bygge helt enkelt.
För mig måste detta förutsätta ett annat produktionssätt än det kapitalistiska.

Fakta: 

Göran Dahl är sociolog, författare och forskar om politisk och ekonomisk historia, extremism och nationalism.
 

Rekommenderade artiklar

Får de va’ gött att leva?

SVT sände nyligen scenversionen av Macken, en av de mest populära svenska humorserierna någonsin. Serien som sändes 1986 bestod bara av sex avsnitt innehöll sketcher och inte minst sånger som blivit klassiska. Jerker Jansson tror att det inte bara beror på Claes Erikssons geniala texter och sånger utan också på seriens rötter i bondkomiken.

Vem är du Romeo?

<p>
<em><strong>Veronika Gustafson</strong></em> unders&ouml;ker ben&auml;mningar, namn och identiteter i&nbsp;en dikt om Romeo och Julia.</p>

Vinsten viktigare än kvaliteten

Mats-Eric Nilsson har tidigare skrivit om det utbredda matfusket. Om tillsatser, skräpingredienser och om hur vi luras att tro att industrimaten är något annat än den är, hemlagad, sund. Nu har turen kommit till alkoholbranschen, vinproducenterna främst och det visar sig förekomma minst lika mycket fusk där som i livsmedelsbranschen. Jerker Jansson har läst Château Vadå.

Karl-Bertil Jonsson med ecstasy på tungspetsen

Karl-Bertil Jonssons julafton har med åren blivit en tung tradition, viktigare för många än Disney-kavalkaden. Nu uppgraderas Karl-Bertil till 2000-talet i Uppsala stadsteaters version. Veronika Gustafson har sett genrepet.

Vissa föds med en klump smutsigt kol

Recension

"Eljest. Det är ett ord jag alltid älskat. Kanske eftersom jag själv är lite eljest. Inte mycket, men tillräckligt för att förstå Ingvar, huvudpersonen i Maria Hambergs alldeles underbara roman om en äldre man som bor kvar i sitt gamla föräldrahem, en lägenhet i en Stockholmsförort." Jerker Jansson

© 2019 Göteborgs Fria