Beyoncé och black power | Göteborgs Fria

Beyoncé och black power

Den afroamerikanska superstjärnan Beyoncé letar gärna inspiration hos Svarta pantrarna, men deras socialistiska idéer får stå åt sidan för en ”black Bill Gates in the making”, berättar Jenny Ahonen.

Det var egentligen Coldplays Super Bowl halftime show. Beyoncé hade haft sin egen mellanakt under den högtidsliknande finalmatchen bara tre år tidigare. Men inbjuden som en speciell gäst av Chris Martin stod hon nu ändå på den amerikanska fotbollsplanen framför tusentals åskådare i arenan i Santa Clara, och framför miljontals tv-tittare runt om i landet.

Med guldfärgade bälten i kors över bröstet och en militärinspirerad jacka var Beyoncés utstyrsel ett hommage till Michael Jackson – artistens stora idol som hade burit en liknande outfit under sitt Super bowl-framträdande 1993. Men i sällskap av Beyoncés kvinnliga trummisar och dansare, klädda i svarta läderjackor och svarta baskrar ovanpå yviga afrofrisyrer, gick tankarna inte bara till den afrikanamerikanska popartisten vars hy under karriären gick från mörk till ljus, utan till en av de stoltaste, svarta rörelserna i USA:s historia: black power.

De svarta pantrarna

Power är ett svårt ord att översätta. Endast tillsammans kan de svenska återgivningarna förklara dess innebörd: styrka, kraft, potens, makt.
Den amerikanska black power-rörelsen växte fram ur 1950-talets medborgarrättssträvan, men ställde en annan sorts krav än sina föregångare. Medan Martin Luther King Jr och hans allierade krävt samma rättigheter för svarta som vita invånare ville många inom den nya strömningen helt göra sig fri från den vita överheten och skapa ett politiskt och ekonomiskt självstyre för afrikanamerikaner.
I utsatta, urbana områden skapade organisationen Svarta pantrarna system för bland annat patrullerande milis och gratis utbildning och sjukvård. I samband med sitt bildande 1966 fattade The Black panther party for self-defense – som de ursprungligen kallades sig – beslut om en enhetlig uniform som utöver en blå skjorta och ett par svarta byxor bestod av just en svart skinnjacka och en svart basker.

Själva termen, ”black power”, lanserades av den blivande svarta pantern Stokely Carmichael i ett tal i Mississippi 1966:
”Vi har sagt ’frihet’ i sex år. Vad vi kommer att börja säga nu är ’black power’.”
Genom såväl social mobilisering och populistiska löften om omedelbar handling som genom de lågbudgetproducerade Blaxplotation-filmerna och låtar som James Browns Say it loud – I’m black and I’m proud kom black power-mantrat att prägla den afrikanamerikanska kulturen under 60- och 70-talet. Rakpermanentvätskor och plattänger lades åt sidan, och naturligt lockigt hår fick växa ut.

En näve i luften

Den knutna, uppsträckta näven – som först användes som logga av fackförbundet Industrial Workers of the World 1917 och senare av bland andra vänsterstyrkorna i det Spanska inbördeskriget – populariserades av de socialistiska Svarta pantrarna och blev symbolen för hela black power-rörelsen. En symbol som spreds över världen när atleterna Tommie Smith och John Carlos trädde på sig en varsin svart handske och på den olympiska prispallen 1968 sträckte sina nävar i luften.
Gesten upprepades av Beyoncé, när hon inledde sitt Super Bowl-framträdande den 7 februari 2016, men inte i sällskap med pantrarnas vänsterideologi. Istället deklarerade hon stolt att hon ”might be a black Bill Gates in the making”.

Världsstjärnan har flera gånger hämtat inspiration från den politiska gruppen, bland annat när hon under sin senaste världsturné poserade likt medgrundaren Huey P Newton i en rottingfåtölj med två spjut i händerna. Men hon har aldrig låtit sig influeras av organisationens socialistiska idélära. Istället avslutar Beyoncé Formation, låten som hon framförde under Super bowl, med att hävda att ”the best revenge is your paper”.
Medan Svarta pantrarnas andra grundare, Bobby Seale, i sin bok Seize the time från 1970 menar att förtrycket av afrikanamerikaner är resultatet av ekonomisk exploatering och att ”arbetarklassens människor, av alla färger, måste förena sig mot den utsugande, förtryckande, styrande klassen” predikar Beyoncé att individuell ekonomisk framgång inom det kapitalistiska systemet är vägen till Black power. Kritik mot ett sådant synsätt borstade hon av sig under sitt uppmärksammade Coachella-framträdande i år, när hon samplade rapparen O T Genesis Everybody mad under sin egen Diva – en av många låtar i vilken hon skryter om sina materiella tillgångar.
Tre konserter in i den nyss avslutade On the run II-turnén med maken Jay-Z släppte paret, The Carters, det gemensamma albumet Everything is love. På spåret Boss sjunger Beyoncé: ”My great-great-grandchildren already rich. That’s a lot of brown children on your Forbes list.”

”Let’s get in formation”

Singeln Formation hade släppts bara dagen innan Beyoncés inhopp under Super bowl. I videon fick den identitetsstolta texten – i vilken stjärnan bland annat säger att hon gillar sina ”Jackson 5-näsborrar” – sällskap av symboliska bilder: Beyoncé i koloniala kläder i ett sydstatsplantagehus. Beyoncé på en sjunkande polisbil i New Orleans. Ett budskap spraymålat på en betongvägg: Sluta skjuta oss.
Efter att de så kallade Black lives matter-demonstrationerna vuxit i antal och omfång under de senaste två åren följde Beyoncé den 23 april 2016 upp singeln med det visuella albumet Lemonade. Det fick stor uppmärksamhet för att det avhandlar hennes äktenskapliga problem med maken Jay-Z, i och med hans upprepade otrohet, men likt Formation bar Lemonade också på ett större, övergripande tema. Över frodiga, konstnärliga och uttrycksfulla bilder remixade hon sina egna låttexter med poesi och filosofiska citat. Tillsammans bildade de en sammanhängande, stämningsfull och djupsinnig berättelse inte bara om den bedragnas olika stadier av sorg, men om afrikanamerikansk identitet och historia, framförallt i den amerikanska södern. Mer specifikt: den afroamerikanska kvinnans erfarenheter.

Vid ett tillfälle i filmen hörs Malcolm X säga: ”Den mest orespekterade personen i Amerika är den svarta kvinnan. Den mest oskyddade personen i Amerika är den svarta kvinnan. Den mest försummade personen i Amerika är den svarta kvinnan.”
X:et. Ledaren för den radikala, islamiska Black power-organisationen tog det som sitt efternamn redan 1952 – 12 år innan han efter en pilgrimsresa till Mecka ändrade namn igen, till El-Hajj Malik El-Shabazz. Detta för att förkasta sitt givna namn Little, som hans släkt ärvt från en tidigare slavägare, och betona förlusten av ett afrikanskt urnamn. Många andra inom rörelsen följde efter och gjorde samma sak, och X:et blev en stark symbol. En symbol som Beyoncé tillsammans med sina dansare formade i det gröna gräset under Super Bowls mellanakt.

Framträdandet 2016 möttes av såväl jubel som kritik. Till den senare hör bland annat den republikanska kongressledamoten Peter Kings uttalande om att Beyoncés video och uppträdande ”är ännu ett exempel på hur accepterat det har blivit att vara anti-polis”. Även den före detta New York-borgmästaren Rudolph Giuliani tyckte att det var ”skandalöst att hon använde det som en plattform för att attackera polisen” och sa att han med tanke på att Super bowl vänder sig ”till mitten-Amerika” hade önskat ”anständig, sund underhållning”.

Humorprogrammet Saturday Night Live skämtade med uppståndelsen i en sketch i form av en trailer för en undergångsfilm, med namnet The day Beyoncé turned black. I den ses vita amerikaner freaka ur när de i och med släppet av Formation drabbas av en tillsynes obehaglig insikt: ”Kanske är inte den här låten till för oss?! Men det är ju vanligtvis allt!” Varpå en skräckslagen kvinna ropar: ”Vi måste lämna Amerika!”

Beychella

Efter att ha ställt in sitt framträdande på den stora kaliforniska festivalen i fjol, genomförde Beyoncé en efterlängtad show under årets Coachella, som livesändes över hela världen. Likt Super bowl-framträdandet var den fullpackad med symboler för afroamerikansk stolthet. Klädd som den egyptiska drottningen Nefertiti – vars namn betyder ”skönheten har anlänt” – beträdde Beyoncé scenen tillsammans med en hel marschorkester, med musiker från flera olika historiskt svarta universitet. En senare utstyrsel bar ett egendesignat skolemblem. På det syns Nefertiti tillsammans med en svart näve, en svart panter och ett bi – symbolen för stjärnans fanclub, ”the beyhive”. Efter sin egen låt Freedom framförde Beyoncé James Weldon Johnsons text från 1900 som har blivit känd som ”den svarta nationalsången”:
Lift every voice and sing Till earth and heaven ring Ring with the harmonies of liberty

Efter uppträdandet avslöjade Beyoncés mamma, Tina Knowles, att hon hade varit orolig för att den till största delen vita publiken på Coachella skulle bli förvirrad av ”all svart kultur”.
”Hennes modiga respons fick mig att känna mig lite självisk och skamsen”, skrev Tina på sin Instagramsida, där hon berättade att dottern svarat att hennes förhoppning var att unga människor, svarta som vita, efter konserten skulle vilja lära sig mer om afrikanamerikansk kultur, lyssna till texten i Lift every voice and sing och ”överbrygga gapet” dem emellan.
Enligt Tina ska Beyoncé ha sagt: ”Jag har jobbat väldigt hårt för att komma till en plats i min karriär där jag har en sann röst och vid den här tidpunkten i mitt liv och min karriär har jag ett ansvar att göra det som är bäst för världen och inte det som är populärt.”

Rekommenderade artiklar

Lynnig musikal

Visst är det trist när en far råkar vara en försupen, illvillig krake som varken kan natta eller älska sitt barn, men föga tankeväckande, skriver Veronika Gustafson.

Sagosofi: Om rosa, krig och feminism

Veronika Gustafson skriver om feminismens vurm för rosa och för fram förslag på en ny färg, färger, som rött, gult eller lila, kanske orange? Eller kanske kritstrecksrandigt?

”En farlig pjäs”

Jerker Jansson har träffat Alexander Charlamov som sätter upp Isbrytaren, en egen pjäs om en teatergrupp som arbetar med en fingerad pjäs: ”En modern patriot” som en gång varit bannlyst, ungefär som när Life of Brian inte fick visas på vissa tevekanaler i England. Pjäsen har premiär 10 november på Olympiateatern i Stockholm.

Polyamoröst manifest

”The ethical slut” är en sexualpolitisk klassiker trots att den bara har ett par decennier på nacken. Dess betydelse för spridningen av det som nu för tiden kallas polyamorositet går inte att underskatta, menar Jerker Jansson som har läst den nyutkomna svenska översättningen.

Kölnkonserten ett kulturellt faktum

Kölnkonserten av Keith Jarrett är att betrakta som ett kulturellt faktum. På en undermålig flygel plockar han upp jazzklanger, poprytmer, folkmusikmelodier och klassisk musik och knådar dem om och om igen.

© 2018 Göteborgs Fria