Ylva Lundkvist

Inledare


Ylva Lundkvist

Gå inte på drevet mot koldioxidbantning

Hela vårt samhälle kännetecknas av fossilenergimissbruk. Om vi ska hålla oss under tvågradersmålet för den globala uppvärmningen krävs stora beteendeförändringar.

Så kanske har vi något att lära av de metoder som hjälpt många att förändra sina destruktiva beteenden, till exempel AA och Viktväktarna? Kanske var det så tjejerna bakom studiecirkeln ”Bechange – koldioxidbantning med klimatterapi” tänkte när de startade sitt projekt hos Studiefrämjandet i Luleå. Med hjälp av offentliga projektbidrag har de utvecklat en metod som får deltagarnas koldioxid-ton att rasa.

Sommarens extremväder har gjort klimatförändringarna kännbara även för dem som tidigare inte tagit frågan på allvar. Med nyvaken entusiasm har flera borgerliga debattörer gett sig in i debatten om hur klimatpolitiken ska utformas på bästa sätt. Ofta har de fokuserat på att klimatpolitiken ska vara kostnadseffektiv. Som sitt främsta exempel på att regeringen för en ineffektiv symbolpolitik lyfter de fram Studiefrämjandets studiecirkel Bechange som fått projektstöd från Klimatklivet. ”Klimatångestterapi eller minskade utsläpp?” skanderar Skattebetalarnas förening. Och klimatförändringsskeptikerna i Stockholmsinitiativet/Klimatupplysningen drevar på i samma anda. DN och Kristianstadsbladet rapporterar kritiskt om projektet. Även (nu nedlagda) Landets Fria Tidning skrev om cirkeln, redan vid lanseringen, men då i positiva ordalag.
Men den påstådda motsättningen mellan klimatångestterapi/koldioxidbantning via Bechange och minskade utsläpp är ologisk. Tvärtom är anledningen till att studiecirkeln beviljats medel från Klimatklivet just att den visat så goda resultat. Klimatklivet är, i motsats till vissa andra av statens klimatsatsningar, helt icke-diskriminerande på så vis att kriteriet för att få pengar är projektens påvisade utsläppsminskning. Den som minskar utsläppen mest är den som har störst chans att få pengar. Det kan jämföras med statens klimatsatsning på ”Gröna städer”. Där kan man ifrågasätta om öronmärkta pengar till grönare, mer attraktiva storstadsmiljöer verkligen kommer att minska utsläppen. Särskilt med tanke på att storstadsbor är de svenskar som står för störst klimatpåverkan, enligt siffror från Jordbruksverket. Då hade det antagligen varit mer effektivt att öronmärka pengar för attraktiva småstadsmiljöer, med tanke på att det vore bättre för klimatet om fler valde att flytta till småstäder. Skrytprojekt som Hammarby sjöstad har inte lyckats påvisa några jämförbara klimatfördelar.
Statistiken visar tydligt att medan klimatutsläppen inom den svenska nationens gränser minskar så ger svenskarna upphov till ökade utsläpp globalt, genom vår konsumtion av importerade varor och utlandsresor. Det är en svår nöt att knäcka för politikerna. Forskarna bakom rapporten Klimatomställning Göteborg 2.0 Tekniska möjligheter och livsstilsförändringar visar att det effektivaste sättet att minska vår klimatpåverkan är att minska våra inkomster, men det är inte en politik att göra sig populär på.
Studiefrämjandets studiecirkel tar sig an problematiken på ett sympatiskt sätt. Deltagarna får, på samma sätt som i Viktväktarnas bantningsprogram, väga in sina klimatutsläpp efter en detaljerad genomgång av vad i livsstilen som ger upphov till utsläpp. Utifrån det får deltagarna kunskap och coachning för att hitta motivationen att göra livsstilsförändringar som minskar klimatpåverkan. Resultaten är glädjande: deltagarna minskade i snitt sina utsläpp med 42 procent (fem ton per person och år) samtidigt som de minskade sin klimatångest. Dessutom uppgav 80 procent av deltagarna att de upplevde en bättre livskvalitet än innan (övriga 20 procent angav att livskvaliteten var samma som tidigare).
Föreningen Skattebetalarnas ”slöseriombudsman” försöker i en kalkyl visa hur mycket mer effektivt det hade varit om Sverige istället hade satsat på att köpa och ta bort utsläppsrätter från marknaden. Men jämförelsen går inte ihop. Dels för att den utsläppsminskning som en förändrad livsstil innebär inte är en engångsminskning utan fortsätter alla år som livsstilsförändringen sitter i, och minskar, enligt projektets resultat, även övriga familjemedlemmars utsläpp. Dessutom handlar investeringen i Bechange om utveckling av en folkbildningsmetod med potential att ge många ringar på vattnet – en social innovation om man så vill. En samhällsförändring, inte en engångsinsats.
Egentligen borde högerliberaler gilla den här typen av politik eftersom den syftar till att konsumenterna ska göra medvetna val och inte att staten ska styra industrin. Men det är så klart alltid lättare att klaga på andras insatser än att göra något bra själv.
YLVA LUNDKVIST

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu