Börjar bli trött på högergnället | Göteborgs Fria
  • Gnällspikar? | Foto: Henrik Montgomery / TT

Börjar bli trött på högergnället

Egentligen är det fascinerande hur mycket som beror på invandringen. Skogsbränder och oförmågan att släcka dem. Pensionärernas taskiga situation. Arbetslösheten. Köerna till sjukvården.

Högerextremism är i sig obehagligt, men ofrånkomligt i en demokrati, men nog är de för jävligt gnälliga? Allt är fel. Allt drabbar dem. Allt är någon annans fel.

Jag ser SD som i grunden ett fascistiskt part. Grundat av nazister, med en politik som till största del överensstämmer med fascismen som ideologi. Men deras ideologi kan lika gärna betecknas som gnällism. Och det finns mycket att gnälla över. Det gör ont att vara människa ibland. Livet är inte rättvist.

Men jag är frihetlig. Jag tror på individens inneboende förmåga (inte att förväxla med någon slags religiös godhet) och på frivilliga kollektiva rörelser. Fria människor som samarbetar frivilligt. Alla människor lika värde och alla människors rätt till sig själva, till sin kropp och tankar är egentligen allt för mig.

Det behovet kan täckas hyggligt av ganska många ideologier. Folk har det inte så radikalt annorlunda i liberalt styrda länder än i socialdemokratiskt, kristdemokratiskt eller konservativt styrda. Skillnaderna finns. Visst. Jag tycker personligen att det ser ut att vara bättre i länder styrda av socialdemokratiska partier, åtminstone var kanske Sverige ett tag det mest egalitära industrialiserade samhället någonsin på jorden. På gott och ont. Jag skulle kunna rösta på centerpartiet om jag säkert visste att de skulle samarbeta med S. Som en sorts liberal motvikt till sossarnas auktoritära tendenser.

Det spelar helt enkelt inte så jättestor roll vilka som styr ur ett brett kortsiktigt frihetsperspektiv. Utom när det gäller SD. Vi kan vara ganska trygga med att kunna fortsätta våra liv ungefär som de är oavsett vilket parti som har regeringsmakten. Utom SD. Vår position internationellt är fortfarande god även om SD fått den globala kapitalismen att oroas. Men så länge som vi har någon form av demokratiskt sinnad regering så kommer vi nog inte att svälta ihjäl. Så länge som SD inte får inflytande över politiken.

De är rasister. De är ryggmärgsmässiga motståndare till vettig, vetenskapligt grundad kunskap, i alla fall när den inte stämmer ideologiskt. De har en statsbudget som är ett skämt och skulle leda till fullkomligt kaos, i synnerhet på de ställen där deras väljare befinner sig. De svassar som brunstiga hundar för näringslivet. Och framförallt föraktar de det folk de säger sig värna.

Allt det där är dåligt i sig. Minst sagt. Men etter värre är den konsekventa kränktheten, upplevelsen av att vara en utsatt minoritet, av att vara den som det är mest synd om i en värld där ingen annan fattar någonting. Allra minst politikerna. 

Och den där gnälligheten. Jag är stenhårt övertygad om att mycket få SD-väljare har läst partiets program och valplattform. Jag är lika säker på att de flesta av dem har en mycket, mycket vag idé om vad partiet står för egentligen.

Den som läser deras material inser snart att deras politik utanför migrationsområdet mest handlar om att minska folks frihet, göra det enklare för näringslivet att tjäna pengar och lämna folk alltmer till sitt eget öde. Får de som de vill kommer socialtjänsten att få lägga ner i stora delar av landet. Så radikala sänkningar av statsbidragen föreslår SD. Oavsett rasismen är de ett naivt och okunnigt gäng i partiet. Ett gäng som ser målet för deras politik som överordnat demokratin. Som tycker att de faktum att de har rätt gör att de är mer lämpade att leda landet och demokratin inte ska få hindra dem.

Och deras väljare? Är de fascister? Är de rasister? Ingen aning. En del är det naturligtvis. Andra är väl missnöjda med hur det är och vill ha förändring. Det är inte så viktigt. Alla människor får stå för vad de röstar på och om de gör det utifrån djupa kunskaper om politiken eller bara på känsla gör ingen större skillnad i ett så centraliserat samhälle som vårt. Det är så demokratin fungerar.

En dag vill jag ju att SD-väljare ska rösta på något annat. Tills dess är det rätt dumt att idiotförklara dem. Det räcker gott med att titta på partiets företrädare. Och de beter sig som om de satt i centralkommittén för Gnällspikarnas Riksförbund. De behöver inte ta ansvar för någonting som helst.

Det är en sak att identifiera problem. Det gör alla som håller på med politik. Att bygga sin politik på gnäll är en annan sak, och att uppmuntra gnällighet. För om SD:s fascism är det övergripande hotet så tror jag inte att de kommer att få särskilt mycket att säga till om efter valet i höst. Däremot kommer det nog att ta tid att få ordning på det emotionella kaos som utbrutit efter att Pandoras ask öppnades.

SD har gjort det legitimt att inte bara ösa ur sig intoleranta påståenden i det offentliga, de har övertygat folk om att alla andra ljuger, de har underlättat för rena nazistgrupper att växa och de är beredda, enligt deras egna partidokument att ändra grundlagen för att åstadkomma det de uppfattar som en mer harmonisk etnisk struktur i landet. Men det är flummiga drömmar. Rosaskimrande lockelser.

Syftet med SD:s politik är snarare att destabilisera den demokratiska spelplanen. Att skapa en spricka, en känslomässigt motiverad åtskillnad mellan dem som har fattat och de som inte har det, mellan dem som hör hemma här och dem som inte gör det.

Visst. Det är säkert synd om SD:s väljare. Men det är inte särskilt synd om just dem och deras elände beror inte på att sossarna är kommunister, feminister hatar kvinnor eller på att vänsterpartister är massmördare eller på invandrarna. Skulle de bara stanna upp en stund och tänka skulle de inse att deras elände skulle bli ännu större om SD fick makten.

Det värsta är ändå inte SD:s gnällism. Det värsta är massmediernas gullande med deras väljare. Till och med public service-medierna är förvånansvärt flata och vidarebefordrar gladeligen fullständigt galna gnällistiska påståenden i demokratins och öppenhetens namn.

Dessutom, hur bygger man egentligen ett land på gnäll? När väl alla dummingar har kastats ut ur landet eller stoppats in i läger så kommer alla de där jobbiga grejerna att vara kvar. Olösta. Förvärrade. Nakna och brutala. Och de som kommer att drabbas värst av det kaoset är dessvärre troligen många av partiets väljare.

Rekommenderade artiklar

”En farlig pjäs”

Jerker Jansson har träffat Alexander Charlamov som sätter upp Isbrytaren, en egen pjäs om en teatergrupp som arbetar med en fingerad pjäs: ”En modern patriot” som en gång varit bannlyst, ungefär som när Life of Brian inte fick visas på vissa tevekanaler i England. Pjäsen har premiär 10 november på Olympiateatern i Stockholm.

Polyamoröst manifest

”The ethical slut” är en sexualpolitisk klassiker trots att den bara har ett par decennier på nacken. Dess betydelse för spridningen av det som nu för tiden kallas polyamorositet går inte att underskatta, menar Jerker Jansson som har läst den nyutkomna svenska översättningen.

Kölnkonserten ett kulturellt faktum

Kölnkonserten av Keith Jarrett är att betrakta som ett kulturellt faktum. På en undermålig flygel plockar han upp jazzklanger, poprytmer, folkmusikmelodier och klassisk musik och knådar dem om och om igen.

© 2018 Göteborgs Fria