Dokumentärserien Eran, av Kristina Lindströms och Kristian Petri, handlar om de svenska punkåren mellan 1976-1984. I första delen ses en ung Lennart ”Fjodor” Eriksson, basist i Ebba Grön, stå på Oasens scen och skrika i mikrofonen: ”Ja ja, jag hatar hela borgerligheten/ Ja ja, jag hatar hela kungahuset/ Ja vi, vi ska beväpna oss”.

Punk handlar om att väcka reaktioner och samhället förfasades över en generation som inte följde normerna. Punkarna kunde identifiera sig i Cortex klassiska The Freaks, där Freddie Wadling satte ord på sina utanförskapskänslor.

Sociologen Per Dannefjord var som ung själv med i punkrörelsen. Han har tillsammans med kollegan Magnus Eriksson undersökt vad punken betytt som socialt sammanhang för de som var med. En intressant slutsats är att punkarna från arbetarklassen utbildat sig i högre grad än genomsnittet.

– Jag var själv punkare från arbetarklassen och har gjort en klassresa. Och i enkätsvaren från tre hundra personer går det att utläsa att jag långt ifrån var ensam om detta, säger Dannefjord.

Refräng: ”Ja ja, jag hatar hela borgerligheten”. Faktum är att de som skrålade med i Ebba Gröns refräng själva kom från den övre medelklassen, en sanning som inte brukar ta sig in i musikhistoriken över punkeran.

– Det är med punken som med många andra avantgardistiska rörelser, de har grund i medelklassen. Vår undersökning visar att majoriteten hade medelklassbakgrund, och endast 20 procent kom från arbetarklassen.

Trots att punkens utövare hade skilda klassbakgrunder skapades nya band som stärkte sammanhållningen.

– Det som förenade var musiken och alla som inte riktigt kände att de passade in kunde finna en plats i punken. Sedan var det många som inte hade någon ideologisk koppling till punken utan hakade på därför att det var roligt att spela.

I Eran går det att se hur ”vanligt folk” spydde galla över punkarna. I efterhand får de äta upp sina ord. Faktum är att det blev folk även av punkarna.

– Något som framstår tydligt i studien är att arbetarklasspunkarna i hög grad är välutbildade och sitter på bra jobb, det är överraskande rent sociologiskt. Min hypotes är att punken var en social miljö där ”gör-det-själv-attityden” betydde mycket. Att arrangera, skriva och organisera är kunskaper som kom till nytta, säger Dannefjord och räknar upp yrken som punkarna sökte sig till, som webdesigner, videoproducent, kulturbyråkrat, reklammakare och journalist.

Kanske är det idé att tvinga barnen att bli mer punk, bli mer uppkäftiga mot systemet?

– Det är stor skillnad på punken före och efter 1982. Att bara vara punk och vara arg på systemet är inget som skapar förändring. Men att vara arg på systemet och samtidig göra något åt det är en annan sak. När mina barn klagar över att allt är så tråkigt brukar mitt svar vara: Gör något då, fixa något. Det viktiga är att aktivera sig, säger Per Dannefjord.

I dag säger man att punken är död, eller åtminstone medelålders och då halvt död. Kan du se någon rörelse i samhället som spelar samma roll som punken?

– Jag tror att det i delar av aktiviströrelserna, som Attack och Inte rasist men, finns personer som organiserar sig. De anordnar demonstrationer och skriver debattinlägg och sådana saker, där finns saker som påminner mig om punken, säger Per Dannefjord.