Det behövs en ny berättelse om utveckling | Göteborgs Fria
Pella Larsdotter Thiel

Inledare


Ledare: FN:s globala utvecklingsmål

  • FN:s globala utvecklingsmål tillåts inte utmana utvecklingsparadigmet, men vi kan använda oss av dem som språngbräda för den systemförändring vi vill se, skriver Pella Thiel. Bilden är från en protestmarsch under konferensen Rio+20 2012.
Landets Fria

Det behövs en ny berättelse om utveckling

Under höstens omställningskonferens i Växjö utlöstes en stormig – äsch, jag menar dynamisk – diskussion om FN:s globala utvecklingsmål, SDG:s, och deras relevans för omställningsarbetet. Diskussionen fortsatte även efteråt på nätet. Vad var problemet? Varför rörde dessa fina mål upp känslorna så?

De globala målen är verkligen en maffig önskelista. Med tanke på hur de hyllas i alla tonarter skulle man kunna tro att de utgör en ny agenda för att ”rädda världen”. Tyvärr gör de inte det. Strategin för att nå målen är den gamla vanliga: tillväxt. Uppfattningen att utveckling innebär och förutsätter en växande ekonomi är totalt dominerande. Vi tar den för given, nästan som en naturlag, trots att målkonflikterna är helt uppenbara. Enligt IMF krävs 3 procents tillväxt globalt bara för att hålla igång den globala ekonomin. En ökning med 3 procent av 2015 års ekonomi innebär att lägga till hela 1970 års ekonomi. Bara för att hålla igång systemet. Och så ytterligare lite mer nästa år. Och så vidare. Om detta är utveckling, vad är då hållbar utveckling? Beats me.

Denna så kallade utveckling innebär att ekonomin fortsätter att knapra i sig de levande systemen. Vi människor använder tillsammans 50 procent mer resurser än Jorden klarar av att återskapa, och följdriktigt har antalet vilda djur i världen minskat med över hälften sedan 1970-talet. Tillväxtstrategin är livsfarlig för naturen. Men den är väl bra för människor? Tja, för vissa människor. Idén att en växande ekonomi ska kunna lyfta människor ur fattigdom genom så kallade ”trickle-down”-effekter är en myt. BNP-tillväxt gynnar inte världens fattiga. Endast 5 procent av världens tillväxt åren 1999–2008 kom de fattigaste 60 procenten till del. De rikaste 40 procenten, fick 95 procent (jag vet inte hur stor del som tillföll den rikaste 1 procent). Med den takten skulle det ta 100 års tillväxt att nå målet ”Ingen fattigdom”, enligt SDG:s definition. Det är en fysisk omöjlighet. Dessutom är det framför allt de fattiga som får ta konsekvenserna av de sönderfallande ekosystem och klimatförändringar som tillväxten orsakar.

De globala målen skruvar lite på parametrarna, så att det ekonomiska systemet verkar mindre våldsamt än vad det är. Men detta är inte en tid för skruvande. Hängivenheten till tillväxt underminerar, kanske försåtligt, SDG:s. Man kan betrakta dem som en del av problemet snarare än en del av lösningen. Organisationen The Rules menar att de globala målen inte bara är otillräckliga utan rentav farliga, eftersom de låser fast oss i ett misslyckat system som måste förändras på djupet.

Romklubben bad i början på 1970-talet MIT-forskaren Jay Forrester att visa hur de stora globala problemen: fattigdom, hunger, miljöförstöring, arbetslöshet, resursförbrukning (händelsevis samma problem som SDG:s adresserar) hängde samman och hur de skulle kunna lösas. Datamodellen han skapade visade på en tydlig gemensam faktor: tillväxt. Inte bara populationstillväxt, utan ekonomisk tillväxt. Det här är över 40 år sedan, och världens makthavare är fortfarande upptagna med att med all kraft flytta tillväxten i fel riktning.

Självklart är det möjligt att tänka sig en helt annan utveckling. Men de globala målen kan inte åstadkomma den, eftersom de inte tillåts utmana tillväxtparadigmet. Om tillväxten är problemet så kan vi inte fortsätta agera som om mer tillväxt är lika med utveckling. Istället för att linda in denna agenda i bomullsord som ”hållbar” och ”inkluderande” borde vi diskutera hur ett samhälle utan tillväxt kan se ut. Det behövs en ny berättelse om vad utveckling innebär: ökat välmående för alla och ett mänskligt samhälle i harmoni med naturen. En ny berättelse kommer aldrig från etablissemanget; alltid från marginalen. Omställningsrörelsen bär på frön till den berättelsen. Landets Fria berättar den.

De globala målen är uppmärksammade och ser flotta ut, men de tar oss inte dit vi vill. Betyder det att vi borde ignorera dem? Nej. Diskussionen på omställningskonferensen var viktig. Resten av samhället orienterar ju mot dessa mål. Arbetet vi gör lokalt bidrar till att uppfylla målen. Det kan vi mycket väl berätta om. Om de, och samhällets fokus på dem, ger oss resurser för att bidra till den typen av utveckling så kan vi glatt hänvisa till SDG:s. Även om målen saknar trovärdighet kan vi pragmatiskt använda oss av dem som språngbräda för den systemförändring som krävs. Utan att kompromissa med den berättelse om utveckling som vi kan tro på.

© 2018 Göteborgs Fria