Inledare


Sjukförsäkringen

  • Författaren Jenny Diski skrev strax innan hon avled i sin självbiografi att sjukdom inte kan övervinnas med kamp. Ändå fantiserar vår regering om sjuka som magiskt blir friska inom en bestämd tidsram, skriver Li Eriksdotter Andersson.
Fria Tidningen

Sjukdomar lyssnar inte på oss

Synen på sjukdomar som någonting vars förlopp vi själva kan styra över är förödande för vår faktiska hälsa, skriver Li Eriksdotter Andersson.

“Ingen får under några som helst omständigheter påstå att jag förlorat kampen mot cancern. Eller att jag har varit tapper. Jag kämpar inte, förlorar eller vinner inte och uthärdar inte.”

Så skrev den brittiska författaren Jenny Diski i sin självbiografiska bok Den sista resan, strax innan hon avled 2016. Cancer är ju nämligen cancer, ett sjukdomsförlopp av onormal celldelning, inte ett maratonlopp där den med lite extra jävlar anamma kan lägga in en ny växel vid slutspurten.

En kort tid senare stod det ändå att läsa i Göteborgsposten: ”Den brittiska författaren och GP-skribenten Jenny Diski förlorade kampen mot cancern. Hon blev 68 år.”

Ett välvilligt sätt att förstå den här formuleringen, det här begäret efter att konstruera agens i förhållande till sjukdomar, är att vi helt enkelt vill kunna fortsätta hoppas – fortsätta önska att vi genom magiskt tänkande, kämparglöd eller positiv inställning faktiskt kan påverka utkomsten av biologiska processer.

Att vi är mer än våra kroppar, att vi kan bemästra dem.

Tyvärr är det ett synsätt behäftat med stora risker. När vi utgår från att hälsa alltid är något vi själva kan förvärva, snarare än en tilldelad status, uppstår också förväntningar på att varje individ ska arbeta hårt för att hålla sig frisk och stark.

Rätten till hälsa blir, som Karin Johannisson (1990) uttryckt det, plikten till hälsa. Ohälsa blir till ett misslyckande, en offentlig bekräftelse på en livsstil som inte bara är felaktig utan också osolidarisk. ”Och många är”, fortsätter Johannisson, ”beredda att agera övervakare: politikerna (pekar på kostnaderna), läkarna (pekar på riskerna), omgivningen (moraliserar)”.

Detta är också en konsekvens som med all (o)önskvärd tydlighet har visat sig i de senaste årens sjukförsäkringsreformer – och som nu blivit högaktuell när riksdagen i början av december röstade för ett återinförande av bortre tidsgräns för sjukförsäkring.

Föreställningen om att det är eftersträvansvärt, eller över huvud taget går, att skapa sådana objektiva gränsdragningar hänger givetvis samman med en idé om att långtidssjukskrivningar inte beror så mycket på sjukdom, utan på motivation och kämparanda.

Samtidigt visar forskning, som hälsovetaren Åsa Vidmans doktorsavhandling Det är så mycket som kan spela in, att just denna ”ryck upp dig nu”-mentalitet – misstron mot att folk verkligen är så sjuka att de inte kan arbeta – i förlängningen kan göra det svårare för många sjuka att bli friska. Inte nödvändigtvis från den ursprungliga sjukdomen, men från potentiella depressioner som följer av att känna misslyckande och skam över sitt tillstånd.

Problemet är emellertid större än så. För vad innebär det att tvingas lyfta sig själv i håret och återgå till arbete när man fortfarande är sjuk? Som Torbjörn Johansson, avtalssekreterare på LO, uttryckte sig i en intervju med Svt:

”Folk som är multisjuka blir definierade som friska och ställs då inför att söka jobb. Men man kan inte få ett jobb med alla de sjukdomarna, det är fullkomligt horribelt.”

Hur mycket man än kämpar, hur positivt man än tänker, kan heller ingen tankeexercis mäta sig med fantasin och önsketänkandet hos Försäkringskassan, riksdag och regering. De som både lyckats drömma ihop en arbetsmarknad fri från stress och fysisk ansträngning, och sjukdomsförlopp som snällt håller sig inom definierade tidsramar.

Eller för att uttrycka det mer koncist: om det är något som kan, och måste, bekämpas så är det detta.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu