Vrede över att bli bedömd utifrån kön | Göteborgs Fria
Agnes Nurbo

Krönika


Krönika

  • Feministiska frizoner är livsnödvändiga för att kunna hantera det våld som kvinnor strukturellt utsätts för, skriver Agnes Nurbo.
Göteborgs Fria

Vrede över att bli bedömd utifrån kön

Victoria Benedictssons sätter ord på erfarenheten att vara kvinna. Agnes Nurbo läser hennes novell Ur mörkret och ser kopplingar till Metoo.

En gång fick jag frågan ”Hur är det att vara kvinna?”. Jag minns att rummet började snurra och att jag höll andan i en evighet. Sedan vräkte sig sorgen över mig och det var bara att försöka flyta med. Liksom bortkopplad från resten av kroppen betraktade jag situationen utifrån, undrandes över vad det var frågan om. Varför väcktes en sådan smärta?

I famlandet efter ett svar tänkte jag på Victoria Benedictssons novell Ur mörkret. Det är en hemsk historia med hög igenkänningsfaktor, men det är också en trösterik berättelse som på ett vackert sätt bearbetar sorg. Och det är på samma gång en historia som eldar under vreden, en vrede sprungen ur sorgen över att vara kvinna.

Ur mörkret handlar om att ha en önskan att vara människa, men tvingas leva som och identifiera sig som kvinna. I novellen beskriver Benedictsson en äldre berättarkaraktär som för första gången sätter ord på den sorg som kvinnoidentiteten inneburit för henne. Berättaren sörjer sitt liv som kvinna, hon sörjer allt hon ville vara, allt hon ville ha men aldrig fick ta del av: den efterlängtade men uteblivna gemenskapen och kamratskapet med sin far och senare sin man. ”Jag har tigit och tigit år efter år, årtionde efter årtionde, generation efter generation, tycks det mig – och nu är det som om jag vore hela kvinnosläktet.” Hon bär kvinnosläktets sorg på sina axlar. Hon sörjer att hon inte blev erkänd som en fri individ, att hon för alltid blev bedömd utifrån sitt kön.

Jag har läst och sörjt med henne – den människa hon/jag aldrig tilläts bli. Den kvinna hon/jag har begränsats till att vara. Jag har burit kvinnosläktets sorg i mitt bröst. Men sorgen är för tung att bära på egen hand. Det här är en sorg som behöver delas med andra. Det här är en kollektiv sorg. Ett kollektivt sörjande, i sin tur, är ett erkännande av sorgens bakomliggande orsaker. Detta har hänt. Det är på riktigt. Och det kommer att fortsätta hända. Tänk på Metoo-upproret. Det är kvinnosläktet som släpper loss sorgen.

Victoria Benedictsson beskrev sin samtid, könsmaktsordningen då som nu. Hon beskrev, utifrån ett klarsynt feministiskt och maktkritiskt perspektiv, tidigare kvinnogenerationers kamp för att erkännas som begripliga och värdefulla individer. Det är samma strävan efter att bli fri. Samma strävan efter att tillåtas vara mer än kvinna, kön – att få vara sig själv. Fri från granskandet, blickarna och begränsningarna. Men inte nog med att Benedictsson beskriv sin samtid, hon vidgade dessutom det litterära rummet till att bilda en gemensam plattform för sorgebearbetning. Tillsammans med andra feministiska författare har Victoria Benedictsson bidragit till att skapa trygga litterära rum där kvinnor, fiktiva såväl som levande, kan sörja tillsammans. Den typen av feministiska frizoner tror jag är livsnödvändiga för att kunna hantera det våld som kvinnor strukturellt utsätts för.

Vissa historier måste berättas oavsett om någon efterfrågar dem eller inte. Men det underlättar helt klart om de efterfrågas villkorslöst och utan krav på att ge ”rätt” svar. Vill du veta hur det är att vara kvinna? Fråga gärna. Men bered dig på att kunna ta emot svaret. Visa att du finns där och att du kommer att stanna kvar oavsett vilket svar du får. Med hjälp av en sådan empatisk handling kan en ny historia skrivas fram. En historia som inte bagatelliserar sorgen, utan använder den som drivkraft för att slå tillbaka.

Rekommenderade artiklar

© 2018 Göteborgs Fria