Krönika: ”Bränn den politiska dagordningen som ett gäng köttbullar" | Göteborgs Fria
  • ”Bränn den politiska dagordningen som ett gäng köttbullar”, skriver Ensam mamma röker.
Göteborgs Fria

Krönika: ”Bränn den politiska dagordningen som ett gäng köttbullar"

Krönikören Ensam mamma röker följer nyhetsflödet och bränner middagen när verkligheten kokar över.

Deadline närmar sig och jag vet inte vad jag ska skriva. Den omgivande politiska verkligheten känns övermäktig och det är minusgrader där ute. Innerstan kryllar av nazister var och varannan dag. En surrogatförmedling höll mingelparty vid Järntorget och en fascistkonferens huserades någonstans i vår stad.

Nu senast spektaklens spektakel. Det är svårt att veta vilket som var värst: det bisarra polisuppbådet eller EU-mötet i sig självt. Jag stekte köttbullar och lyssnade på P1. Nån gubbe konstaterade upprört att polisinsatsens konsekvenser kan kosta de göteborgska näringsidkarna 100 miljoner kronor! Jaha? Andra kunde inte ta sig till jobbet och skolor uppmanade föräldrar att hålla barnen hemma. Vilka är näringslivet när en hel stads befolkning får stå tillbaka? Vilka är de alla andra dagar? ”Rättvisa jobb står på agendan” skrev tidningarna. Really? Hamn4an skrev det på agendan ages ago.

Verkligheten är svår att skilja från parodin och hur vet man vad man ska använda 3 500 tecken till?

Kvart-i-fem-ekot tog vid och statsministern pratade om ”rättvisa”. Det sägs att det kokar i hans ”socialdemokrati”. Sossarna i Mora kräver amnesti för de barn som ensamma kom till vår gräns innan den nya lagen trädde i kraft. ”Rättsosäkert”, kommenterade Stefan, nån amnesti kan det då inte bli. Det vore för orättvist. När började du bry dig om det? tänker jag i matoset. När blev rättvisa detsamma som lika vidrigt för alla?

Hur fångar man känslan av att allt går om intet i en krönika? Vi tappar det! Förlorar ordens innebörd. Pratar bara på. Förlorar mänsklighetens egenart: kommunikation och solidaritet. Empati: att gråta någons tårar. Aldrig ska jag gråta dina Stefan, vad fan vill du ha sagt egentligen?

En ensamkommande flicka kom in i mitt liv. En flicka som under den utdragna asylprocessen verkar helt oförmögen att förstå att Sverige kanske inte vill ha henne. En dag blev hon gravid, utan att ens själv förstå hur det gick till. Kommer hon att skickas till ett land där inga släktingar kunnat hittas? Kommer hon att deporteras, överges av sitt nya land? Är det din rättvisa Stefan?

Så var det Fars dag också. Verkligheten fortsatte. Folk ringde in och hälsade grattis. Pappornas hyllningsdag samtidigt som det på politisk nivå ska börja diskuteras om mord på barnets mamma automatiskt ska ta vårdnaden ifrån pappan. ”Det kan vara skäl”. Under tiden hindras andra pappor att ta hit sina familjer och de utomnordiska fäderna är de enda som nekas umgängesrätt. Allt i ett avancerat rasistiskt rättssystem och barnen har väl alla ändå glömt. Jag bränner mina köttbullar.

4 000 kvinnliga jurister har skrivit ett #MeToo-uttalande och radiorösterna diskuterar sen hur upprörande det är att den rättsliga sfären inte är fredad från förtryck. Ligger redaktionen under en sten? I kvinnokampens och statens namn vill moderaterna kartlägga våldtäktsmäns etnicitet. ”Det kan handla om ursprung”, säger Tobé fundersamt. Vilken idiotisk populist, har han kommit på det själv eller? Förakt och total nonchalans för det som #MeToo försökt säga: förövarna är överallt. Hur orkar man det?

Allt hänger ihop. Skitsnacket, EU, polisen, migrationspolitiken, pappaparodin och rättssystemet. Hur gör man för att inte ge upp? Man går samman. Man bränner den politiska dagordningen som ett gäng köttbullar. Det finns ingenting annat. Allt måste ändras. Vi behöver våra systrar och kamrater, nu mer än i går. Imorgon mer än i dag. Vi håller varandras händer, när kylan kommer och när allt och ingenting ryms på 3 500 tecken.

Annons

Rekommenderade artiklar

Krönika: Dumpa nallen och elda vreden!

I förlossningsvården möts tre av de största feministiska frågorna: våra arbetsvillkor, våra kroppar och vår rätt till självständighet, skriver krönikören Ensam mamma röker.

© 2017 Göteborgs Fria