Regeringen står långt från verkligheten | Göteborgs Fria
Madelene Axelsson

Inledare


Personlig assistans

  • Vem som helst kan när som helst drabbas av något som orsakar en funktionsnedsättning, Regeringens senaste utspel visar hur mycket de är villga att offra för att få ner kostnaderna för assistansen.
Göteborgs Fria

Regeringen står långt från verkligheten

Regeringens uppdrag är att se till att vi följer LSS – inte att se till att montera ner den, skriver Madelene Axelsson.

I mars i år blev jag beviljad personlig assistans. Jag fattade att jag borde jubla ­­– alla grattade – det är ju så svårt att bli beviljad nu för tiden. Men inte en enda cell i mig jublade, för det finns ju inte en enda levande människa som vill behöva assistans. Vägen till insikten att det inte finns någon annan utväg är smärtsam. Och den är lika fylld med inre konflikter oavsett om lotten som fallit på dig är sjukdom eller olycka. Just det, lotten. För det är ju precis det vi pratar om här. Det lotteri som går under arbetsnamnet livet. Det hänger inte ihop med ambition, motivation, intelligens eller själslig mognad. Inte heller prestation eller socioekonomisk status. Vi står på öronen i skidbacken, dyker på en sten, råkar ha en muterad gen eller två eller får någon annat otyg som biter sig fast i oss och plötsligt ser livet diametralt annorlunda ut. Det är då det blir väldigt tydligt vad välfärd betyder – och i den välfärden ingår rätten att existera som alla andra så gott det går oavsett vilken köplats i lotteriet en fick.

Assistansen kommer kosta svenska staten strax över 20 miljarder kronor 2017, det är 2,8 miljarder mindre än beräknat på grund av de hundratals människor som blivit av med sin assistans i och med de nya riktlinjerna 2016. Ingenstans är det dock räknat på hur många miljoner kronor som staten förlorar i skatt när människor nu inte längre kan arbeta och inte längre får lov att bidra.

Men bidragandet verkar regeringen ha glömt. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna likaså. Samt det faktum att LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, är en rättighetslag och inte något godtyckligt gummiband när andra budgethål för stunden tycks svartare. Detta är inte ett krig vi ska behöva föra. Detta är en plats vi fått och som det är regeringens skyldighet att skydda. För det är det som är det inkluderande, jämställda och jämlika samhälle ni gick till val på att bevara. Att ställa olika utsatta grupper mot varandra och därmed förskjuta problemet till opinionen är inte ett agerande värdigt en röd-grön regering.

Det är nu ganska exakt ett år sedan LSS-debatten rasade förra gången. Åsa Regner satt i tv-sofforna och svettades och försökte förklara att de nya direktiven till Försäkringskassan inte alls var menade att människor skulle bli av med sin assistans utan att pengarna skulle riktas bättre. Det var trams då och det är trams nu. Den 13 juni 2017 kom en dom i Högsta förvaltningsdomstolen som kommer att minska antalet assistanstimmar då bland annat väntetid inte längre ska ersättas. Förslaget, som ligger till grund för den assistansutredning som ska vara klar om ett år, är förödande och visar exakt hur långt ifrån verkligheten beslutsfattande politiker faktiskt står. Det kommer bli omöjligt att schemalägga hjälp och så många som 6000 riskerar att förlora sin assistans. Ingen retorik i världen kommer undan det faktum. Och precis som förra gången har regeringen efteråt fått börja ”titta över helheten” och ett nytt förslag ska komma till jul. Hade inte kritikstormen kommit, hade inte det hänt. Regeringen är helt inställd på att kostnaderna för den personliga assistansen ska ner, kosta vad det kosta vill – det är tydligt. Frågan börjar nu dock bli vilken publik de vänder sig till för stöd för dessa tilltag när kritik kommer från både höger och vänster, samt från Försäkringskassan som flaggat för effekterna.

Att låta såhär många människor leva i ständig skräck för när regeringen nästa gång ska se sin chans att förstöra livet för oss som gör allt vi kan för att kunna bidra så mycket vi kan till samhället är inte människovärdigt. 1994 bestämde sig Sverige, i och med assistansreformen, för att gå i bräschen för ett jämlikt samhälle och låta alla delta på lika villkor. Nu är det alltså den rättigheten för dyr. Men ska vi ha en lag som ger alla människor lika rätt så måste vi följa den och det är det som är regeringens ansvar – inte att montera ner den.

Annons

© 2017 Göteborgs Fria