Det var ju inte så här det skulle bli | Göteborgs Fria

Debatt


Ensamkommande

  • Hur ska jag kunna förklara för mitt lilla barn att du försvunnit bort? Vad kommer det göra med henne? Hur ska vi leva med skammen att Sverige inte vill ha dig, skriver Ida Fagerberg.
Göteborgs Fria

Det var ju inte så här det skulle bli

2015 fick jag en bror, en bästa vän med mjuka bruna ögon som landet lagom tvingar tillbaka till Afghanistan i en godtycklig och obegriplig asylprocess , skriver Ida Fagerberg.

Hur ska jag kunna förklara för mitt lilla barn att du försvunnit bort? Hur ska jag kunna säga att vi inte kan åka och hälsa på? Vad kommer det göra med henne? Hur ska vi leva med skammen, med oron, med att inte ha dig kvar? Det var ju inte såhär det skulle bli. När jag träffade dig 2015, när du kom in i min familj och i mitt hjärta, var du en liten kille. Du kunde inte så bra svenska, men vi kunde prata. Du lekte med mitt lilla barn och vi närmade oss varandras kulturer. Den svenska julen kom och vi skrattade åt tomtemössan och åt all den nya maten.

Barnet har kvar nallen du gav. Den bär ditt namn och kommer alltid att finnas nära. Den är en liten tröst. Det var ju inte såhär det skulle bli. Vi skulle fira student och jag skulle få träffa din mamma. Ni skulle alla få vara i trygghet nu. Jag hade ju öppnat mitt hjärta. Ert liv skulle fortsätta här tillsammans med oss. Vi tillhör en och samma. Det var ju inte såhär det skulle bli. Den stora oron inför framtiden skulle mildras. Paniken och oron skulle ge plats för trygghet. Du skulle få leva utan att bli slagen. Du skulle få leva utan direkta dödshot och rädslan för bomber. Du lämnade din familj för att kunna göra livet bättre för dig, men framför allt för dem. Ditt stora hjärta med plats för så många. Ditt öppna sinne och din lätta själ. Du har lätt att ta dig framåt. Det är lätt att gilla dig. Det var ju inte såhär det skulle bli. Jag skäms över hur illa Sverige har behandlat dig när jag hela tiden sett att du gör ditt bästa för att vara till lags. Du gör allt som de begär. Du får inte mycket tillbaka. Du ger inte upp. Men, när ska Sverige vakna? När ska Sverige inse att vi behöver ha dig kvar?

Julen 2015 fick jag en bror. Min mamma har sedan länge passerat åldern för barnafödande. Jag visste det inte då men man kan minsann skapa familjeband på andra sätt. Jag fick en bror, en tonårsbror med mjuka, bruna ögon. Han hade ett sätt som var lugnt och spralligt på samma gång. Först blev vi goda vänner. Vi träffades genom min släktings engagemang som godman. Eftersom vi trivdes så bra tillsammans blev det naturligt att relationen växte sig starkare. Vi blev familj, även om vi inte delar blod, hem eller kommer från samma kultur. Mitt hjärta stod på vidgavel och han kom in och jag blir aldrig mer densamma. Jag har börjat se. Han har visat mig en ny värld och jag vet nu hur otroligt priviligerad jag är som råkade födas i lilla landet lagom, Sverige.

Nu har det då hänt. Det som ingen trodde 2015. Då vi svenskar skulle ta emot, öppna hjärtat och jobba för integration. Men vad var det som hände sen? Min bror blev fast i en helt obegriplig asylprocess. Precis som för många andra godtog inte Migrationsverket hans historia. Man menade att det som hänt utanför Afghanistan saknade betydelse. Man menade att det behövdes skriftliga bevis för ett personligt hot. Säkerhetsläget i landet, att han tillhör den diskriminerade folkgruppen hazarer eller att han inte varit i landet sedan han var barn och inte känner någon där tog man inte hänsyn till.

Avslag efter avslag på asylansökan kom och nu är denna utdragna, osäkra och på många sätt godtyckliga process slut. Jag har nyligen tagit avsked av min lillebror. Det var ju inte såhär det skulle bli. Men jag har inte gett upp kampen för att utvisningarna till Afghanistan ska upphöra. Vi slutar aldrig kämpa. Vill du delta i kampen är du varmt välkommen på demonstration. Vi ses varje fredag 13:30 på Olof Palmes Plats och marscherar till Migrationsverket med aktuell information och säkerhetsläget i Afghanistan. Sedan går vi tillbaka till Järntorget för umgänge, tal, musik och ljusmanifestation. Hoppas vi ses en fredag.

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2019 Göteborgs Fria