Feministiska ord och inga visor | Göteborgs Fria
Rojin Pertow

Inledare


Feminism

  • Mycket snack och lite verkstad har gjort feministiskt handlande och kritik urvattnat på senare år, men nu börjar det komma igen, skriver Rojin Pertow.
Fria Tidningen

Feministiska ord och inga visor

Feminismen har blivit inne igen, eller har den varit det ett tag nu? Rojin Pertow botaniserar bland det senaste decenniets feministiska vågor.

Feminism är åter på tapeten. På olika håll i medielandskapet ser vi hur det bubblar. Serietecknaren Liv Strömquist och författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli diskuterade nyligen i sin Expressen-finansierade podcast En varg söker sin pod om skillnaderna mellan 1990-talets feminism och dagens. Också i Expressen skrev krönikören Valerie Kyeyune Backström den 3 oktober en text med rubriken ”Fillers och botox är inte feminism”. Senast i måndags signerade Somar Al-Naher en ledare i ETC om kvinnors arbete och hur ”rätt till heltid” inte alltid är rätt. Någonting är på gång, kvinnors villkor börjar synas igen i ett kritiskt ljust. Vi håller på att gå in i den tredje vågens feminism. Eller fjärde, beroende på hur man räknar.

Varför jag skriver ”börjar igen” om den kritiska blicken på kvinnors arbete, reproduktiva hälsa och rättigheter är för att den under en tid varit vilande. Det må handla om ett ögonblick i den senare historieskrivningen. Men för oss, här och nu, handlar det om en period från cirka år 2000 till nu.

Feminist har under den här perioden blivit någonting alla, i bred bemärkelse, har börjat kalla sig. Alltifrån politiker och vd:ar till skolungdomar, bloggare och skådespelare har under den här perioden slängt sig med epitetet ”feminist”. Jättar som H&M har tryckt otaliga kläder med orden ”Feminist” eller ”Female revolution” över bröstet.

Det ligger nära till hands att tänka sig att feminismen är inne, det är hippt att bry sig om kvinnors rättigheter.

Det har förstås skett undantag och bakslag under den här perioden också. År 2005 kom den omdebatterade filmen Könskriget av Evin Rubar att ordentligt rucka på bilden av feminism. Ireen von Wachenfeldts ur kontext tagna citat ”män är djur” fick vingar och är i dag nästan legendariskt. Så kallade mansrättsrörelser har startats och gått i graven om vartannat. ”Antifeminism” har blivit ett etablerat begrepp.

Men i samma veva startades också Sveriges första feministiska parti, Feministiskt initiativ. Statsministrar har kallat sig feminister. På sociala medier har kvinnor kunnat tala öppet om övergrepp och”gråzoner” under hashtag:ar som exempelvis #prataomdet. Undantagen bekräftar bara den feministiska regeln.

Men hur står det till i praktiken idag, med allt detta prat och alla feministiska slogans i åtanke? Tja, en kvinnohatande abortmotståndare har valts till president i världens mäktigaste land, USA. På tal om abort så ligger otaliga förslag som syftar till att begränsa just aborträtten i rören i många länder runtom i världen.

Våldet mot och diskrimineringen av transkvinnor tycks inte ha något slut. Enligt Medlingsinstitutets senaste statistik tjänar kvinnor i Sverige i snitt bara 87 procent av vad män tjänar i lön.

Så det verkar inte som att vi levt i en så fantastiskt feministisk tid ändå. Snarare har det blivit mycket snack och lite verkstad av feminismen. Strömquist och Ringskog Ferrada-Noli fastslår att 1990-talsfeminismen, även om den inte var perfekt, åtminstone stod i opposition till någonting. Den var obekväm och ville någonting. Då var det en motståndshandling att kalla sig feminist och verkligen ingenting som H&M kunde slå mynt av.

Det var ett trots mot status quo. I dag är feminism status quo, i alla fall sett till ytan.

När var och varannan aktör kan kalla sig feminist innebär det i förlängningen att deras handlingar också kan komma att ses som feministiska. Då står vi med ett totalt urvattnat begrepp som kan betyda lite vad som helst. Att, som Kyeyune Backström skriver, göra reklam för skönhetsingrepp blir feministiskt om det är en feminist som gör det.

Att ok:a exploatering av kvinnliga arbetare i Bangladesh för att kunna ha en t-shirt med trycket ”feminist” är oproblematiskt.

Att borgerliga ministrar propagerar för pigor i hemmet i form av RUT-avdrag samtidigt som de kallar sig feminister är inte paradoxalt.

Men nu kanske feminismen har fått nog av att vara allt och inget. Nu börjar arbete, exploatering, ohälsa och ojämlika villkor kanske bli hippt igen. Nu börjar de kritiska diskussionerna, som för all del absolut inte försvann helt och hållet under den här tiden men hamnade i skymundan, höras högst igen. Nu börjar det sökas handling i orden.

Annons

© 2017 Göteborgs Fria