Göteborgs Fria

Krönika: ”Jaså, får jag inte pussa på dig säger du?"

Det är dags att ändra på vuxna människors besatthet av att kräva av sina och andras barn att de ska vilja kramas, pussas och vara allmänt tillgängliga för att uppfylla vuxnas bekräftelsebehov, skriver Agnes Nurbo.

Kan vi inte bara klargöra här och nu att barn inte är allmän egendom som går att äga och behandla hur som helst. Barn är, som någon klok person sade, bara till låns en tid, och bör därför behandlas med respekt och aktsamhet. Det gäller för all del inte bara barn, utan även alla övriga individer.

Ett nej är ett nej, oavsett vem som uttalar orden eller visar med sitt kroppsspråk att hen inte vill bli kramad eller pussad. Men vuxna har en massa skitfasoner för sig när det kommer till barn. Fasoner som de förvisso även ägnar sig åt gentemot vuxna men som är desto mer integritetskränkande när det gäller barn eftersom de oftast befinner sig i beroendeställning. Men faktum är att det inte är din rättighet att få en puss. Det är inte din rättighet att få en kram. Det är – hör och häpna – inte din rättighet att begära kärlek av någon. Ömhetsbetygelser är något vi ger till dem vi känner tillit för och som vi vill vara nära. Du får ta del av beröring, av kärlekshandlingar, om du förtjänar det.

Fysisk beröring gör många gott. När oxytocinet, ”lugn och ro-hormonet”, får flöda bidrar det till god hälsa, trygghet och smörjmedel i sociala relationer, vilket i sin tur kan ge effekt på samhället. Att ge och ta emot beröring med ömsesidig respekt är en sak. Men fysisk beröring kan aldrig vara positivt om det inte inbegriper frågan: är det här okej för dig? För att fysisk beröring ska upplevas positivt krävs att denna fråga ställs om och om igen, vid varje unikt tillfälle.

Det finns barn som tycker mycket bra om kroppskontakt med såväl kända som okända personer, likväl som det finns barn som enbart tolererar begränsad kroppskontakt med välkända personer. Likaså finns det vuxna som älskar fysisk kontakt och i andra änden av skalan vuxna som av olika anledningar mest upplever obehag. Själv räknar jag mig till kategorin människor som ogillar att vara fysisk med andra personer än mina allra närmaste. Klappar på armen eller pill i håret upplever jag ofta som integritetskränkande.

Som tur är, är jag en stor person som kan räkna med att bli tagen på allvar när jag säger nej. Små personer får däremot ofta sina kroppsliga gränser överkörda, gång på gång. Det gäller framför allt flickor, som i högre grad än pojkar lyfts upp, tröstas, kramas, vyssjas, pussas på. Flickor som blir arga och säger nej bemöts inte sällan med skratt, ojanden, förlöjligande kommentarer. ”Jaså, får jag inte pussa på dig säger du?” ”Nähä men det tänker jag i alla fall göra, försök stoppa mig!”.

Vad sänder det för signaler till dessa flickor att vuxna inte tar deras behov av att få ha sina kroppar ifred på allvar? Och vad händer med pojkarna, vars gränser oftare respekteras och förstärks? Vad händer när barnen växer upp och inte känner att deras kroppar tillhör dem utan bara existerar för vuxenvärlden? Hur påverkar det en individs sexuella identitet, ens könstillhörighet?

Som vuxen har jag ett ansvar att berätta och visa för de barn jag möter att jag vill umgås med dem utan att de ska behöva känna några krav på sig att ge mig något tillbaka i form av fysisk kontakt. Jag vill att de ska uppleva kravlöshet och respekt. Känna att de är bra som de är. Jag vill att de ska komma till mig när de själva vill, inte för min skull.

Jag önskar att barnen växer upp och känner att de har ett värde som individer, att det blir tydligt för dem när de vill säga nej, och tydligt när de vill säga ja. Jag önskar att vuxna tar ansvar för att lära barn om integritet och respekt genom att själva visa tydligt vad som är okej eller inte. Ömhetsbetygelserna kommer om tilliten finns där. Att försöka lura sig till kärlek och fysisk kontakt innebär att någon förr eller senare måste betala priset. Att låta barnen göra det är oacceptabelt.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Klassträff med Martin Mutter

En klassåterträff 20 år senare. Saker kommer upp som gör att din förståelse för dina gamla vänner ändras. Artikel 3 är en föreställning om normer och hbtq-frågor.

Göteborgs Fria

Krönika: Kärlekseffekten

Jag njuter av känslan av att få älska och vara älskad. Jag fattar inte vad meningen med livet ska var annars, skriver Agnes Nurbo.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu